Vänstern förlorar när de inte förstår sina väljare

Varför lämnar arbetarklassväljare socialdemokratin för olika högerextrema partier?

Under minst 20 år har författare, forskare och journalister sökt svaret och många hittar det i, för att tala med en boktitel, de hunsades revansch. Ja, det var ju så Bim Clinell kallade sin bok om den franska Nationella fronten.
Under hösten har jag haft anledning att läsa om Magnus E Marsdals ”Högerpopulismen dissekerad” och Owen Jones ”Chavs”. Norske Marsdal försöker i sin tio gamla bok finna koden till Fremskrittpartiets framgångar, och Jones ger sig i kast med det brittiska klasshatet.

Trohet till systemet

En förklaring till Fremskrittpartiets succé är Arbeiderpartiets misslyckande att nå arbetarklassen. De norska socialdemokraterna har - liksom de svenska - liberaliserat ekonomin, sänkt skatterna och reformerat pensionssystemet så att de med lägst inkomster missgynnas. I stället har man fört en ekonomisk politik som kommit att gynna dem som redan har det bra.

Marsdals tes är att högerpopulister får utrymme när alla traditionella politiska motsättningar redan tycks avgjorda på börsen eller i Bryssel. Kritiken mot invandringen får sin sprängkraft i bristen på andra stridsfrågor. Om sedan vänsterpartierna leds av personer vars trohet till systemet är starkare än deras band till väljarna bereds scenen för högerextremismen.

Det handlar alltså inte bara om politik. Det handlar om lojalitet.

Arbeiderpartiet är en elitistisk maskin som styrs av överklassiga klaner och Sosialistisk venstre är ett gäng sandalskodda studentideologer. Ungefär så beskriver Marsdal de två största vänsterpartierna i Norge.

Ledarskikten bor i välmöblerade våningar och villor, äter och dricker gott och talar mer om global rättvisa än inrikes omfördelningspolitik. Det är partier vars främsta företrädare tillhör en urban och liberalt sinnad övre medelklass och de kan inte begripa en arbetarklass som tycker om amerikanska bilar, dansband, fryspizza och billig öl. Arbetarrörelsens ledare ser ut, talar och för sig som om de vore borgerliga, och avståndet till kärnväljarna har Frp effektivt slagit mynt av. Den kulturella eliten i Oslo har inte kunnat försvara sig. De har i stället svarat med förakt och hån.

Owen Jones går rakt på det i sin bok. Att tillhöra arbetarklassen har kommit att betraktas som en identitet man bör lämna bakom sig. Det som gav en känsla av samhörighet och egenvärde, utifrån var man arbetade och bodde, beskrivs som otidsenligt i vår globaliserade värld. Jones menar att de härskande eliterna klargjort för arbetarklassen att deras kultur inte har något värde längre. Parallellt med det har man - med rätta - valt att lyfta fram och fira minoritetsgruppers identitet.

Partierna överger väljarna

Samtidigt uppmanas vi att betrakta ojämlikhet och klyftor som något som rör ens etnicitet, inte ens klasstillhörighet. Det har fått vit arbetarklass i Storbritannien att börja utveckla liknande idéer om etnisk stolthet och att bygga en identitet på ras för att ta plats i ett mångkulturellt samhälle.

Socialdemokratiska Labour har klippt banden med fackföreningsrörelsen vilket berövat arbetarklassen en röst i partiet. Enligt forskning från London School of Economics har Labour tappat bland arbetarklassväljare i takt med att allt färre av partiets parlamentsledamöter har arbetarklassbakgrund. Dessutom har partiet länge saknat svar på de problem arbetarklassen upplever i sin vardag: bostadsbrist, lönedumpning, anställningsotrygghet. Många har då dragit slutsatsen att Labour inte längre finns till för dem.

Så uppstår den folkliga vreden mot akademiker, kulturelit och broilers. När vänsterpartier överger arbetarklassen både politiskt och värderingsmässigt uppstår ett tomrum, och högerextremisterna är bara alltför villiga att fylla det.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.