I Kopparberg tar staten ner skylten
Arbetsförmedlingens lokal har sagts upp till årsskiftet
Skylten till Arbetsförmedlingens lokalkontor hänger bredvid ingången till kommunkontoret. Jag tänker att just den nästan orsakade att regeringen tvingades avgå. I slutet av månaden ska förmedlingens skylt hur som helst plockas ner.
Kopparbergs centrum är nästan löjligt prydligt i den strålande vintersolen.
Nattens snöfall har lämnat ett pudertäcke över de gamla bergsmansbyggnaderna och jag kunde ha vandrat runt i dekoren från en adventskalender.
— På sätt och vis har vi haft tur. När allt skulle rivas på 1960- och 70-talen fanns väl inte pengarna här, säger Ewa-Leena Johansson.
Johansson är kommunstyrelsens ordförande i Ljusnarsbergs kommun längst norrut i Örebro län. För fyra år sedan när antalet flyktingar var som störst blev kommunen med sina drygt 4 800 invånare något av en symbol för hur skevt ansvaret för mottagandet fördelades.
Det är klart att väldigt mycket annat i det kommunala arbetet fick stå tillbaka
– Här fanns ju tomma bostäder, men inte några jobb. Vi fick ersättning, men det är klart att väldigt mycket annat i det kommunala arbetet fick stå tillbaka under de där åren.
Nu sjunker befolkningstalet igen, sakta men säkert.
Mycket i Ljusnarsberg är typiskt för mellansvenska industrikommuner. För inte så länge sedan fanns här gruvor, stålverk och sågverk. Nu är allt borta. Gruvorna är fyllda med vatten, stålverket förvandlat till ett industriområde för småföretag och i virkesupplaget på Skäret utanför samhället spelas det opera på somrarna.
– Vi har försökt hålla koll på ekonomin och kommunalskatten. Människor här har inte så höga inkomster så alla utgifter blir kännbara, säger Ewa-Lena Johansson.
Samtidigt medger hon att skatten kommer att behöva höjas i framtiden. Antalet riktigt gamla med stora behov av stöd växer här, precis som i andra kommuner.
Medelinkomsten i Ljusnarsberg ligger som sagt en bra bit under riksgenomsnittet. Utbildningsnivån också.
Och nu ska alltså Arbetsförmedlingen plocka ner sin skylt. Just det upprör kanske inte Ewa-Leena Johansson så mycket. Till vardags har Arbetsförmedlingens kontor varit obemannat sedan länge. Den lokala närvaron består i praktiken av en dator i kommunens reception. En handskriven lapp slår fast att datorn bara får användas för att söka jobb.
Försäkringskassans lokala kontor försvann för många år sedan och polisen - som för övrigt har sina lokaler i samma korridor som Arbetsförmedlingen nu lämnar - syns inte till så ofta.
— Vi har inte sett dem på evigheter, säger Ewa-Leena Johansson.
Varken brottsbekämpning, arbetsmarknadspolitik eller socialförsäkringar är kommunens ansvar. Ändå är det de lokala politikerna som tvingas kliva in när staten försvinner.
Det finns ju arbetslösa och sjukskrivna här i kommunen
— Det finns ju arbetslösa och sjukskrivna här i kommunen. Och det begås brott. Bland de sjukskrivna är det en stor del som inte har någon arbetsgivare. Det betyder att det egentligen inte är någon som arbetar med deras rehabilitering.
På vårdcentralen avlöser stafettläkarna varandra. Bristen på stabilitet gör inte situationen lättare. Frågan är vad som händer när Arbetsförmedlingen ska privatiseras.
— Om man tänker betala för resultat är risken stor att ingen vill etablera sig här, säger Johansson.
Vad händer när Arbetsförmedlingen privatiseras
Många arbetslösa har kort skolgång, dåliga språkkunskaper eller både och. I Ljusnarsberg ligger andelen av befolkningen som bara har runt nio års skolgång på drygt 28 procent. I landet är motsvarande siffra under 20.
Nu drabbas Ljusnarsberg dessutom av det som brukar kallas social dumping. Andra kommuner "hjälper" personer som saknar bostad eller försörjning att flytta hit där det finns bostäder, men varken jobb eller utbildningar.
Den andra kommunen blir av med ett problem, privata hyresvärdar får in sina pengar, men det är kommuninvånarna i Ljusnarsberg som får betala.
— Jag tycker det är förkastligt. Att lämpa över problem på andra visar bara att man helt saknar etisk kompass, säger Ewa-Leena Johansson.