Det bästa vaccinet verkar vara pengar

Inför Corona är vi inte alla lika

I Järvaområdet i Stockholm har oron för Coronaviruset ökat efter att det visat sig att fem av de som dött i Stockholmsregionen kommer från området. Hjulsta torg ekar därför tomt.

I ett klipp ser jag skrynkliga ansikten på Östermalm som glatt inviger den nyrenoverade saluhallen. De bryr sig inte om något virus. ”Jag tänkte köpa rökt ål” säger en av de intervjuade.

Samma dag ringer en vän från skärgården i Stockholm. Dit har många ur Stockholms medelklass flytt. Hon berättar att folk flockas på landet medan de ”jobbar hemifrån”. Sen måste hon lägga på för att hinna till barnkalaset i grannhuset.

Samtidigt rapporterar medier om att sex av de som dött på grund av Covid-19 i Stockholm är svensksomalier, fem är från området Järva.

Under den dagliga presskonferensen kommenterar myndigheter fallet. De trycker på vikten av att få ut information på fler språk, som om det var det största problemet. I sociala medier protesteras det mot den beskrivningen. De förklarar att det handlar om trångboddhet och tuffa arbetsvillkor som gör människor särskilt utsatta för viruset. Någon skriver att det är typiskt att rika tar hit smittan medan fattiga får betala.

Det är förstås inte så enkelt, men det ligger mycket i ilskan. Är du arbetare som tvingas ta kollektivtrafiken just nu är du extra utsatt. SL har dragit in bussar i Stockholm och trängseln har ökat under rusning. Något som utsätter busschaufförer likväl som passagerare för onödiga risker.

Samtidigt väljer sittande politiker i Stockholm att sälja ut Bromma sjukhus. Ett styre som består av Moderater, Miljöpartister, Kristdemokrater, Centerpartister och Liberaler. Att Filippa Reinfeldt arbetar för de som ska köpa upp sjukhuset gör det hela mer bisarrt

I början av den här krisen läste jag att någon skrev att vi alla sitter i samma båt. Att alla, från rika till fattiga har samma slags slemhinnor. På så sätt skulle viruset vara jämlikt i hur det slår mot människor. Men de som är mest utsatta är knappast överklassen, även om de promenerar omkring på Östermalms saluhall som om inget kan komma åt dem. Och såhär är det med sjukdom och hälsa. Covid-19 är inget undantag.

Det skiljer 18 år i förväntad livslängd mellan lågutbildade och högutbildade i Sverige. Medan den förväntade medellivslängden ökar för alla – sjunker den för arbetarkvinnor. Med eller utan coronavirus har vi dödlig ojämlikhet. Att bortförklara den höga siffran avlidna svensksomalier med språkförbistring är att blunda för de sjuka klasskillnaderna. 

Alla vi har slemhinnor. Men de med pengar och utrymme kan välja att skydda sina slemhinnor med hämtmat, skärgårdsturer och stugor på landet. För de som varken kan ta semester, jobba hemifrån eller åka till sommarstugan väntar en överfull kollektivtrafik och trånga matbutiken. Och oavsett om de blir sjuka i covid-19 eller inte så är deras förväntade livslängd flera år kortare än för de politiker som mitt under brinnande kris drar in SL-bussar, säljer ut sjukhus och fortsätter hävda att läget är under kontroll. 

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.