Processen mot Lars D.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.”

Första meningen ur öppningsscenen i Franz Kafkas Processen nuddar åtminstone vid Lars Danielsson, även om han i högsta grad varit en del av den sortens maktsystem som krossade Josef K.

Tolkningen av Processen är omstridd: Var Josef K skyldig eller oskyldig?

Samma fråga gäller för Lars Danielsson. Ännu existerar inga bevis för att han medvetet ljugit eller manipulerat. Däremot finns den sortens rykten.

Katastrofkommissionen driver en något motsägelsefull argumentering om ”ansvarsfrågans” fördelning dessa svårt tragiska tsunami-dagar.

Å ena sidan dundrar den fullkomligt oreserverat, att Göran Persson bär det övergripande ansvaret. Å den andra förs i Bilaga 5 ett påtagligt nyanserat resonemang om begreppet ”ansvar”. Detta bör inte betraktas ”hierarkiskt”, alltså tryckas på den högsta chefen (statsministern), som sällan har all information och inte kan överblicka hela organisationen.

Kommissionen föredrar ”modifierat personligt ansvar”, som innefattar varje myndighetsperson. Fast, skriver kommissionen: ”Det krävs ett ganska ingående arbete för att fastställa vad som är rimligt att kräva av chefer och medarbetare”.

Förlorat proportioner

Kommissionens ofta moraliserande rapport har inte låtit sig hämmas av den egna, kanske dekorativa, prövningen av ansvarsbegreppet. I kombination med den ohyggliga katastrofen och myndigheternas dilettantism har jakten på ”skyldiga” förlorat det mesta av proportioner. Detta kollektiva krav om skuld och hämnd koncentreras för tillfället till en enda person: Lars Danielsson. JO har utfört handräckningstjänst med sin, som professor Olof Petersson påpekat, slappa rapport.

Den pågående processen har en undertext: Konspiration pågår och skandalen får tidigare rättsrötedebatter och spionaffärer att blekna till slitna seriemagasin.

Lars Danielsson har, och där är hans ansvar tungt, gynnat den sortens föreställningar genom sin glömska, sina svävande, ibland motsägelsefulla, besked, bland annat till konstitutionsutskottet.

Konspirationsteorin, förstärkt av egenartat undangömda, periodvis saknade och till slut återfunna telefonband, har två (minst) scenanvisningar. Den ena har Danielsson i huvudrollen. Han försöker rädda sig själv. En, som han själv tvingats inse, redan förlorad kamp.

Skyddas ovillkorslöst

Den andra riktar ljuset mot Göran Persson. Han skyddas, oklart från vad, villkorslöst av den lojalaste av medarbetare (Danielsson).

Johan Hirschfeldt, och hans medarbetare, tycker sig nu ha underlag nog för att försöka skingra dimmorna. Mycket välkommet.

Respekten för tsunamins alla offer kräver att sanningen, så långt möjligt, klarläggs. Tilltron till demokratin förstärks inte av karaktärsmord utan av maximal öppenhet och att ansvar, individuellt och kollektivt, utkrävs.

OS