Utan styre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ingen kan styra Italien.
De italienska väljarna gjorde en stor hånfull grimas åt det politiska systemet. Centervänstern fick av allt att döma ta över den folkvalda kammaren med någon decimals övervikt. Berlusconis höger kan, med hjälp av utlandsröster, ha knaprat åt sig en minimal majoritet i senaten, vald via regionerna.
Landet lämnas ostyrbart. Utan klar majoritet i båda kamrarna kan nämligen ingen regering fungera.
Undergräver vänstern
Den politiska krisen förutsågs och iscensattes av Silvio Berlusconi. Några månader före valet skrev han om valsystemet och införde proportionalitet. Ett system som direkt undergrävde center-vänstern, beroende av ett antal små partigrupperingar.
Rösträtten till senaten är dessutom begränsad till dem som fyllt 25 år. Därmed kan centervänstern inte dra fördel av sitt starka stöd bland de unga.
Valet har, vid sidan av Italien, två förlorare: Silvio Berlusconi och olivalliansen. Trots en väldig maktapparat, där ekonomi, media och politik smält samman, långt förbi vad anständig demokrati bör tillåta, har stödet för Berlusconi starkt undergrävts. Den främsta förklaringen är regeringens ekonomiska misslyckanden.
Olivalliansen kan få svårt att överleva sitt relativa misslyckande. För första gången fanns en bred allians, som enats om ett utförligt program. Alliansen fanns nära breda sociala rörelser, främst antikrigsaktivisterna. Valkampanjen var, i motsats till Berlusconis, seriös, resonerande, delvis mer teknokratisk än ideologisk. Ändå har vänstern inte lyckats nå de sociala skikt Berlusconi mutat in: småföretagare, katolska familjer, de många antipolitiska, de som skräms av ett gemensamt Europa.
Misstron är stor
Två politiska kulturer står mot varandra. Misstron är stor. Kampen mellan de två politiska kulturerna åskådliggörs i de olika regionerna. Berlusconi vinner majoritet i det välbeställda nord. Vänstern dominerar massivt i centrala Italien med dess starka socialistiska traditioner. I fattiga söder är högern som vanligt starkast.
Berlusconi har inte varit främmande för att vårda kontakter med maffian.
Italien kan inte som Tyskland bilda en stor koalition, motsättningarna är för starka.
En vinnare kan pekas ut: den katolska kyrkan. Den har systematiskt arbetat för att bygga upp de kristdemokrater som en gång gick under i 90-talets korruptionsaffärer. För den katolska makten betyder Berlusconis och vänsterns nederlag att det politiska utrymmet ökar för ett mittenalternativ, en kraft som kan bygga allianser över sociala motsättningar- kristdemokraternas traditionella uppgift.
Blir inte president
Kristdemokraternas ledare Casini är en av landets mest populära politiker och blir med all sannolikhet den som tar över efter Silvio Berlusconi.
En positiv effekt kan läsas ut ur valet: Berlusconis dröm om att bli landets president kommer inte att uppfyllas.
OS