Lars Ohly härdar ut
När Lars Ohly kliver upp på Almedalens scen på tisdagskvällen är hans partiledarskap för första gången öppet utmanat. Till råga på allt av Jonas Sjöstedt.
Plötsligt ligger Ohlys misslyckade partiledarskap i öppen dager. Under honom har Vänsterpartiet tappat väljare i varenda val. I opinionsmätningar nu för tiden ligger de ofta under fyraprocentsspärren.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nytt ledarskap och bägge partierna försöker hitta nya vägar framåt efter den rödgröna valförlusten.
Då försöker Ohly återta initiativ genom att, tja, vara sig själv ännu mer.
Han är den siste actionhjälten, en spillra av förlorargänget 2010.
Han härdar ut.
Förvisso börjar han i någon sorts krismedvetenhet och utlovar ett tal fyllt av allvar. Han pratar om partiets svårigheter att hitta en roll och att man står inför stora utmaningar.
Sedan levererar han ett mycket klassiskt Ohly-tal med anfall på borgerligheten, socialdemokratin och Miljöpartiet (”den enda skillnaden mellan regeringens ekonomiska politik och Socialdemokraterna och Miljöpartiets är 12 månader”).
Han återlanserar kravet på sex timmars arbetsdag och påminner om partiets historiska uppgift i kampen mot rasism och orättvisor och för solidaritet och feminism.
Slutsatsen: Vänsterpartiet under Ohly står ensamma och kampen går vidare.
Ur det perspektivet blir gårdagens artikel på DN Debatt mycket märklig. Här lanserade Ohly idén om ett gemensamt rödgrönt motdrag mot ett femte jobbskatteavdrag. I stället för sänkta skatter vill man ha gemensamma förslag kring bland annat banunderhåll och vårdplatsgaranti.
God rödgrön polititik, men Ohly kan glömma allt stöd från Juholt, Romson eller Fridolin. De är upptagna med annat än att ge Vänsterpartiet rollen som idémaskin.
Det är bra. Trots allt verkar Vänsterpartiet må bäst av ständig opposition, men partiet har liksom inte hittat någon självklar plats efter valförlusten 2010.
Vänsterns omedelbara kris kan mycket väl lösas av partiledarbyte.