Äntligen öppnar Lööf dörren för S
I går kom beskedet som legat i luften en tid. Centerpartiet öppnar för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. När Annie Lööf presenterade kursändringen var det inlindat i krav på försvagad arbetsrätt, marknadshyror och sänkta marginalskatter. Hon meddelade även att hon inte tänker sätta sig i en S-ledd regering eller förhandla med Stefan Löfven. Den sista punkten kan nog tas med en nypa salt eftersom hennes utspel hade formen av ett förhandlingsbud.
Hennes sakpolitiska krav var så långtgående att det vore som om Socialdemokraterna skulle kräva att Centerpartiet inför löntagarfonder. Både till vänster och höger spekulerar många därför i att Annie Lööfs utspel bara är ett trick för att kunna skylla på Löfven när hon om några veckor släpper fram SD till köttgrytorna.
Pröva seriöst
Men Centerns förhandlingsbud är värt att pröva seriöst. Om Annie Lööf bluffar och tänker släppa igenom Ulf Kristersson så lär vi ändå upptäcka det förr eller senare.
Socialdemokraterna och Centerrörelsen har en lång och komplicerad historia tillsammans, två folkrörelser med rötterna i den industriella revolutionen och i framväxten av det moderna Sverige. Under den så kallade kohandeln 1933 gjorde arbetarrörelsen och dåvarande Bondeförbundet upp om att byta högre pris på smör, vilket gynnade bönderna, mot en aktiv arbetsmarknadspolitik som räddade många arbetarfamiljer.
Genom åren har partierna ibland samarbetat men lika ofta hamnat i konflikt med varandra. Dagens Centerparti ligger längre till höger än någonsin tidigare och är på många punkter dogmatiska nyliberaler. De är, för att citera denna ledarsida, politiskt till höger om Djingis Khan. Ett samarbete mellan dagens S och C skulle inte bygga på kärlek men möjligen på att partierna har en tradition av att handslag gäller.
Var går de röda linjerna?
Är då ett sådant samarbete möjligt?
Svaret är fortfarande att det beror på den politiska viljan hos Centerpartiet. Om de menar allvar med att inte släppa fram en regering stödd på SD kan de lägga ner rösterna vid nästa veckas votering om statsministerposten och låta Stefan Löfven regera vidare. Om viljan finns går det säkert att hitta en politisk kompromiss över blockgränsen.
Annie Lööf förstår naturligtvis att hon inte kan få allt hon pekar på, det får ingen med åtta procents väljarstöd. Men även arbetarrörelsen måste nu fundera över sina röda linjer. När är det bättre att avsluta samtalen, gå i opposition eller driva fram ett nyval?
En ny kohandel kräver ödmjukhet från båda sidor. Men också att man vet var gränsen går.