Yttrandefriheten är inte bara välmenande tjafs
Det finns ofta något ljummet och välmenande över alla diskussioner om yttrandefrihet.
Alla brukar vara överens om principen. Yttrandefrihet är bra. Fint. Något värt att ”kämpa” för.
Så läser man om den dödshotade författaren Roberto Saviano och inser att det finns en brutal verklighet bakom högtidstalen.
Saviano har skrivit boken Gomorra, en bok om camorran, maffian i Neapel. En bok om dess metoder och nätverk. Han visar hur politiker, poliser, företagsledningar och knarklangare är beroende av camorran.
När boken publicerades i Italien dödshotades Saviano. Han tvingades gå under jorden och har hela tiden skydd av livvakter.
I morgon samtalar han med Salman Rushdie på ett seminarium i Stockholm arrangerat av Svenska akademien.
Rushdie, som för snart 20 år sedan fick en ”fatwa” riktad mot sig från det religiösa
ledarskapet i Iran. På grund av Rushdies bok Satansverserna skulle det tolkas som en religiös plikt att döda honom.
De här båda exemplen speglar – tyvärr – bredden i de hot som hela tiden riktas mot det fria ordet. I en klassisk liberal världsuppfattning är det staten som hotar. Så var fallet med Rushdie och Iran. Så är fallet i Burma, där en bloggare nyligen dömdes till 21 års fängelse för att ha skrivit om militärens övervåld vid demonstrationerna förra året.
Men lika ofta är det aktörer vid sidan av staten som hotar för att tysta, ofta i maskopi med korrupta politiker och tjänstemän.
Förra veckan var den mexikanska journalisten Lydia Cacho i Sverige för att ta emot Tucholskystipendiet från PEN. För tre år sedan skrev Cacho en bok om hur högt uppsatta affärsmän i Mexiko är inblandade i en pedofilring. Hon blev arresterad och torterad men släpptes ett dygn senare, efter påtryckningar från bland annat Amnesty. Det visade sig
senare att även guvernören i provinsen Pueblo var inblandad i skandalen.
I länder som Mexiko, eller för den delen Italien, är det kriminella nätverk som hotar journalister.
Fast nu tycks maffian ha insett att man kan tjäna pengar på Saviano. Piratkopior på filmatiseringen av Gomorra säljs redan på svarta marknaden i Neapel. Money talks, som det heter.
Hur är det i Sverige då? Mer öppet, färre hot. Självklart. Men finns det en grundläggande förståelse för yttrandefrihetens innebörd? Det är inte lika säkert.
Uppgifter från Journalistförbundet visar att så många som en femtedel av alla journalister har utsatts för hot i samband med sitt arbete. Förra året uppmärksammades ett fall i Bergsjön, Göteborg. Två journalister hotades när de skulle rapportera om ett mord. En av dem fick sina videoband stulna.
Samtidigt utmanas källskyddets gränser när journalisters datorer och arbetsmaterial kan användas som bevismaterial i brottsutredningar.
Yttrandefriheten är inget välmenande tjafs. Den är ett fundament för varje demokratiskt samhälle. Vi påminns om den saken när det verkligen bränner till, som för Roberto Saviano eller Salman Rushdie.