Palestina blir ett Bantustan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Om ni inte försvinner inom tre minuter slänger jag den här på er”, säger soldaten och visar fram en tårgasgranat. Människor som väntat i timmar försöker springa därifrån. Det är inte lätt i 43 graders värme och trängsel. En gammal kvinna som knappt kan gå hjälps bort av några yngre. På andra sidan skjuter de tårgas. Ambulanser med arabiska skyltar kommer. De stoppas av soldaterna. Det tar tid innan de släpps fram och kan ta hand om spädbarn och gamla som inte klarat tårgasen.

Jag befinner mig vid Qalandia Checkpoint, en gränskontroll israelerna satt upp för att kontrollera palestiniernas resande mellan Jerusalem och Ramallah. Den ligger inte vid någon naturlig gräns. Jerusalem fortsätter efter avspärrningarna. Invånarna där är Jerusalembor och betalar skatt som alla andra. Ändå tillåts de inte att röra sig fritt.

Palestinier behöver numera särskilda tillstånd för att förflytta sig. Med taxi kommer man fram till spärren, sen får man i bästa fall gå till fots igenom och därefter ta en ny taxi. En lastbil som ska frakta varor mellan Jenin i norr och Hebron i söder måste lastas om minst sju gånger. I dag finns det omkring 220 vägspärrar på Västbanken. Nya tillkommer. Gamla flyttas.

– Det kan dröja en timme, två timmar eller så öppnar de inte alls. Ibland tillåts bara kvinnor gå igenom, ibland bara män över 65 år. Allt beror på vilket humör soldaterna är på, berättar en ung muslimsk kvinna.

Hon bor i Ramallah men studerar i Jerusalem. Normalt tar det en halvtimma att åka emellan. Nu har hon inte kunnat komma till sitt hem på en vecka. En palestinsk läkare viftar med sin läkarlegitimation. Han har tre operationer planerade i Ramallah. Soldaterna bryr sig inte.

Skolflickor som tagit examen i Jerusalem kommer inte tillbaka hem. En apotekare berättar att hon bor i Jerusalem men arbetar i Ramallah. Sen israelerna infört vägspärrar är det nästan omöjligt för henne att komma till arbetet.

Så raseras det palestinska vardagslivet. Varje dag måste oroliga frågor ställas: Hur ska jag ta mig till jobbet, hur ska barnen komma till skolan, min bror gifter sig till helgen – hur ska jag komma till bröllopet? Spontaniteten upphör. Ovissheten är destruktiv.

När Israel införde avstängningarna ökade importen av utländsk arbetskraft. Palestinierna kan inte längre jobba för de kommer inte till och från arbetet. Dessa krav på tillstånd för allt blir ett slags administrativt förtryck som går djupare än det militära. Kritiker kallar det ”den tysta ockupationen”.

– Det som nu sker är en ”bantustanisering” av Palestina, säger Amira Hass, journalist på israeliska tidningen Ha’aretz. Parallellen till Sydafrika under apartheidregimen är uppenbar.

– Lidandet i vardagen är nästan värre än skjutandet. Kontrollpolitiken skapar ett helt folk av undersåtar och tiggare. Jag förstår inte hur Israels regering kan tro att denna politik leder till säkerhet, säger Amira Hass, dotter till överlevande från förintelsen.

Vid Qalandia Checkpoint pekar den unga israeliska soldaten med gevärspipan på oss västerlänningar och säger: ”Ni är inte ett dugg bättre än araberna.”

Problemet är att han själv ser sig som bättre. Nedmonteringen av människovärdet pågår. Alltmedan omvärlden tiger.

Detta är första delen i en serie artiklar av Helle Klein om läget i Palestina.

Helle Klein