ÅSIKT

När mörkret faller har vi alla ett ljus

Tillsammans kan man förändra världen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: ROBERT NYBERG
Första maj handlar om klass och det är därför högern ogillar firandet så mycket – så länge arbetare organiserar sig kommer alltid någon att stå i deras väg.

Första maj är Socialdemokraternas hemliga superkraft, en manifestation av partiets förmåga att regera och samtidigt vara i ständig opposition mot orättvisor. Det finns onekligen något lite udda med en statsminister i spetsen för ett demonstrationståg, i protest mot läget i ett land han själv regerar.

Människovärde

Tågen, plakaten och talen är en ständig källa till debatt mellan höger och vänster. Moderaten Gunnar Hökmark har protesterat mot demonstrations-tågen under hela sin politiska karriär medan Per Schlingmann i stället hyllade firandet efter Moderaternas valseger 2006. 

”Äntligen har Sverige fått en regering som lyssnar när arbetarna i dag demonstrerar”, skrev han hånfullt i Expressen.

Men det viktigaste med första maj är kanske inte politiken. Själv tänker jag på några strofer av Nils Ferlin.

Nu ljuder i huset – en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.
Jag sitter och lyssnar och tänker så: 
Det är buller men inte buller ändå.
Det är någonting verkligt, någonting tryggt 
i allt som är obestämt och förryckt.

Det finns en oändlig stolthet i de orden, över hantverket, kunskapen och värmen.

Arbetarrörelsens kamp har aldrig bara gällt löner och arbetsvillkor, rätt till semester och trygghet på jobbet. Den har först och främst handlat om människovärde och om att alla ska räknas, om att du och jag har samma ansvar och samma rätt.

Första maj handlar om klass och det är därför högern ogillar firandet så mycket – så länge arbetare organiserar sig kommer alltid någon att stå i deras väg. 

Det spelar ingen roll hur mycket kristdemokrater och krafter ännu längre till höger försöker kapa firandet. 

Demonstrationstågen är en ständig påminnelse om att ett annat Sverige är möjligt, ett Sverige där högerns privilegier och makt inte är självklara.

Min farfar föddes 1903 i den lilla byn Nävekvarn i Sörmland. Året innan hade arbetarna på Nävekvarns bruk bildat sin första fackförening vid en stor sten ute i skogen. På bruket arbetade min farfarsfar och där skulle snart både min farfar och hans bröder börja som gjutare. För några år sedan satte IF Metall upp en minnesplakett vid stenen.

”Här började den fackliga kampen på Nävekvarn”, står det.

Bredvid stenen ligger i dag en kommunal skola och en fotbollsplan. Och även om masugnen är riven och bruket används som uppställningsplats för fritidsbåtar så lever minnet av historien vidare.

Vandring i vårsolen 

Kampen ledde till ett helt annat samhälle, till dagens Sverige – världens modernaste land.

I år firar Socialdemokraterna 130 år. Det var under påskhelgen 19–22 april 1889 som 49 ombud, de flesta fackliga, samlades i en lokal på nuvarande Olof Palmes gata 12 och grundade partiet. Året därefter genomförde de ett första maj-firande för allra första gången.

Genom skiftande tider har demonstrationstågen fortsatt sin vandring i vårsolen. De har sett demokratins genombrott och utmaningen från 1930-talets extremhöger, plakaten har krävt 8 timmars arbetsdag och fred i Vietnam. Frihet, jämlikhet, broderskap på banderollerna har med tiden ersatts av hashtags och i dag är tågen förmodligen större på Facebook än på gatorna. Men grunden är den samma. Ensamma är människorna små mot de mäktiga, tillsammans kan de förändra världen. 

Nu skymmer det ännu en gång i världen omkring oss. Ljudet av marschkängor blir allt mer taktfast, högern allt argare. Erfarenheten av 130 års historia är att det är på dig det beror vad som ska hända härnäst. 

När mörkret faller har vi alla ett ljus.

Vi väljer själva om vi tänder det eller inte. 


avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM