Ett fall för Wolodarski

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ännu inför valet 2006 stod att läsa i Sverigedemokraternas program att ”nationen utgörs av folket och dess särart”. Det var svårt att misstolka. När det också konstaterades att denna nation kunde vara ”vidare än statens territorium” framträdde den bruna färgen klockrent.

Har partiet sedan dess genomgått en förvandling till en numera visserligen invandrarkritisk men i övrigt gångbar politisk rörelse, som det nu i åtminstone vissa frågor är möjligt att luta sig mot?

Mona Sahlin har gett ett rakt och klart besked om att hon inte under några omständigheter ska befatta sig med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt har glidit på frågan på ett sätt som kan innebära en situation lik den när den borgerliga regeringen förlitade sig på Ny Demokratis stöd 1991–1994. En rätt kaotisk perod. Det är inte uteslutet att det åter famlas en del med regeringsunderlag, när nu makten står på spel och röstmarginalerna­ näst intill tycks obefintliga inför valet i september.

Mot denna bakgrund kan Dagens Nyheters inställning till Sverigedemokraterna läsas.

I en ledare (19/3) skrev DN i ett inlägg om partierna och skolorna att de rektorer som vägrar Sverigedemokraterna tillträde – men upplåter sina skolor åt S, M, FP, V och andra – använder ohållbara svepskäl. Må så vara. Juridiskt och principiellt kan det vara tvivelaktigt.

Men tvivelaktig är också DN:s beskrivning av Sverigedemokraterna. Partiet har, heter det, ”slagit in på en annan väg … den ohöljda rasismen är borttvättad ur partiets program”. Det låter närmast hoppfullt och kan tolkas som en uppmuntran till en omprövning av Sverige­demokraterna. En kursändring av DN:s tidigare hållning.

Sverigedemokraterna är i grunden dock desamma som de varit. Medlemmarna är visserligen nu för tiden prydligt friserade och uniformerade, uppträdandet är städat. Budskapets är kanske mer sofistikerat till sin form. Men under ytan, ingen stor förändring.

Rasismen är inte borttvättad. Som Peter Wolodarski själv kunde konstatera häromdagen, i samband med en polemik med Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein (DN 30/3), var Jimmie Åkessons beryktade nu halvårsgamla debattinlägg i Aftonbladet inte ett angrepp på en religion eller på fundamentalistiska yttringar. Det var en attack på alla muslimer i Sverige, på individerna.

Och i programtexterna fortsätter Sverigedemokraterna sitt ältande om särarter, om än i ny språkdräkt. Det görs skillnad mellan medborgarskap och nationstillhörighet. Vad det handlar om är en fascistoid identitetsnationalism som bygger helt och hållet på att allt främmande ska hållas ute.

En dansk utveckling upp i dagen. En utveckling som Dansk Folkeparti, en av Sverigedemokraternas stora inspiratörer, tvingat fram och som fler­talet danska partier svalt med hull och hår.

Det är Sverigedemokraternas väg. Skall en liberal tidning verkligen bidra till att jämna den?

Kennet Andreasson