I ett krig har svensk sjukvård ingen chans
Vattendunkar och batterier hjälper inte mot splitterskador
Dagen efter att Coronakommissionen kom med sin slutrapport invaderade Ryssland Ukraina. Vi gick från pandemi till krig på en dag. Trots det lades lärdomarna från krisen på hyllan.
Nu säger landets ledning att Sveriges befolkning måste förbereda sig på krig. Men vattendunkar och batterier hjälper inte mot splitterskador. Svensk sjukvård är fortfarande ihålig som en schweizerost, och i år ska än mer hyvlas bort.
Ursäkta, men hur har ni mage?
Lärdomar från pandemin
Politiska experter diskuterar vad syftet var att dundra på sådär hårt i Sälen. Oavsett strategisk intention kändes det oerhört magstarkt för oss som jobbar i en samhällsviktig verksamhet som vården. Eller totalförsvaret, som vi kallas nu.
Vi stod på golvet i pandemin och trodde dumt att nu kanske det vänder, nu verkar de fatta att vårdplatserna är för få, det här är för magert. Vi högg i, höll ut, tänkte: snart måste det vända.
Men nej.
Redan sjukvårdskris
Kommun- och regionsektorn drabbas i år av de största underskotten sedan 90-talskrisen. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger att det är det värsta hon varit med om på 30 år, men att skillnaden är att det på 1990-talet inte fanns pengar någonstans. Det gör det nu.
Ironin är att det är högern som kanske kommer spräcka överskottsmålet – för försvaret! – när sossarna inte ens vågat rusta upp välfärden.
Hur vågar ni i regeringen med brösttoner läxa upp svenska folket om deras egen beredskap, men inte ens kompensera sjukvården för den löpande verksamheten?
Och hur har Ulf Kristersson mage att insinuera att utlandsfödda skulle ha sviktande lojalitet – missade ni vilka det var som drev runt det här landet i pandemin, körde bussarna, städade, vårdade? En fjärdedel av svensk vårdpersonal är födda utomlands, eller andra generationens invandrare.
Visa lite jävla respekt, tack.
Saknas vårdplatser
Före jul kom Försvarsberedningens rapport ”Kraftsamling”, i vilken man skriver att ”förmågan till att uthålligt öka antalet vårdplatser, särskilt för akutkirurgi och intensivvård, är den enskilt viktigaste för hälso- och sjukvården vid höjd beredskap och krig.” Samtidigt har vi en tillsynsmyndighet, IVO, som driver juridiska processer med hot om skadestånd mot våra sjukhus eftersom de inte kan upprätthålla ett absolut minimum av vårdplatser. I fredstid.
Utöver vårdplatser kräver krigssjukvård akut kirurgi. Men de senaste decennierna har kirurgin på mindre sjukhus runt om i landet lagt ner. Avvecklingen av akutkirurgin med överdriven centralisering och specialisering har pågått länge, tydligt skildrat i SVT:s ”Den stora sjukhusstriden”.
Den 18-årige Viktor dog av mjältruptur. Sjukhuset han vårdades på hade inte längre några kirurger, och när en väl hunnit dit var det för sent.
Bohlin vilseleder
Hur har ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), mage att sitta i Agenda och hävda att regeringen gjort historiska satsningar på välfärden? Hur kan han tro att han kan komma undan med att säga att vi ska ”arbeta snabbare med de resurser vi har”?
Visst, befolkningen kan köpa konserver och vattendunkar, lära känna sina grannar och hur man tältar inomhus. Men ni måste svara oss: hur ska antalet vårdplatser öka?
Vad är planen för den akuta kirurgin?
Var är beredskapslagren för läkemedel och utrustning?
Var är avtalen som tvingar privata vårdgivare att bidra vid krig, avtal som fattades i pandemin?
Sluta skylla på varandra. Vi bryr oss inte om det är stat, kommun eller regionens ansvar. Bara svara oss: Hur ska en sjukvård som nedmonteras i stället för att rustas hantera massvis av skadade i händelse av kris eller krig?
Fanny Nilsson är frilansande skribent och arbetar som ST-läkare