Bland falska profeter är Stefan Löfven äkta

Stefan Löfven

Det är svårt att veta om ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa‏ menade allvar.

”3 000 kr dyrare blir solsemestern med flygskatten. Resor blir en klassfråga, men det drabbar knappast rika miljöpartister innanför tullarna.”, skrev han på Twitter angående förslaget om skatt på flygresor.

Bara en sann högerman kan ha missat att semesterresor till Thailand eller Spanska solkusten alltid varit en klassfråga.

Retoriken kletar sig fast

I sak har han dessutom fel, siffrorna verkar påhittade och att flyget får bära lite av sina miljökostnader handlar knappast om klasskamp. Men retoriken kletar sig fast ändå.

Varför kan jag inte minnas förra gången jag hörde en ledande socialdemokrat ta i lika mycket?

I veckan lyssnade jag på den amerikanske författaren Thomas Frank som är aktuell med boken ”Listen, Liberal” (Metropolitan Books, 2016). Det var en svidande kritik av utvecklingen i Demokratiska partiet i USA.

Demokraterna vilse

Hillary Clinton

Thomas Frank hävdar att det inte är väljarna som övergivit Demokraterna utan tvärtom. Partiet har lämnat människorna i sticket, det representerar varken vanligt folks ekonomiska intressen eller deras värderingar längre.

Det var inte högern som vann förra valet i USA - det var vänstern som förlorade.

Demokraterna har under många år försökt vinna en ”professionell klass” som bär vissa vänstervärderingar men samtidigt har de ganska gott ställt. I dag har den helt tagit över partiet.

Arbetare gick till Trump

Enligt Thomas Frank var Demokraternas idé under 90-talet att vinna mitten utan att förlora sina traditionella väljare. De som alltid röstat på partiet hade ändå ingen annanstans att ta vägen.

I dag är man i chock över att dessa väljare gått till Donald Trump.
Ordet ”liberal” i USA betyder ungefär samma sak som ”vänster” i Sverige och nog känns beskrivningen igen.

Säg mig vilka du umgås med och jag ska säga vem du är. Och om nästan alla Socialdemokratiska politiker och tjänstemän rekryteras ur samma uppåtsträvande medelklass blir perspektiven därefter.

Till slut blir rutavdrag viktigare än garantipension - eftersom du faktiskt inte känner någon fattigpensionär.

”Ett parti i människors vardag”

För några år sedan tryckte Socialdemokraterna upp reklampennor med texten "Ett parti i människors vardag".

Strategin påminner om sjömannen som hälsade passagerarna med "Idag är kapten nykter".

Det bådar inte gott att det måste sägas.

Annars har Socialdemokraternas hemliga superkraft ofta varit att hitta vreden i vardagens problem. För ett parti med jämlikhet som mål och välfärdsstaten som medel var 1900-talets politiska konflikter välkända, politik eller marknad - välfärd eller skattesänkningar.

Klassamhället är kvar

Ronny Ambjörnsson

Den politiska spelplan som Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade att hantera passade socialdemokratins världsbild betydligt bättre än dagens spretiga konflikter.

Men det svenska klassamhället har inte försvunnit, det har bara ändrat karaktär.

”Mitt förnamn är Ronny, mina kusiner heter Benny, Stig-Arne, Reine och Dag. Vi är alla födda på trettiotalet, filmens och masskulturens genombrott.”

Så inleder Ronny Ambjörnsson sin självbiografi ”Mitt förnamn är Ronny” (Atlas förlag, 1996), en skildring av hans väg från Göteborgs arbetarkvarter till professorsstolen i idéhistoria vid Umeå universitet.

Det var ingen enkel resa. Namnet Ronny är på många sätt en starkare klassmarkör än professorstiteln.

”Min namn är Shirin”

I dag skulle kanske en motsvarande skildring börja: "Mitt förnamn är Shirin, mina kusiner heter Azadeh, Muhammad och Leila."

Namnen och människorna är nya men strukturerna finns kvar och vårt samhälle verkar bli allt sämre på att ge klassresenärerna hjälp på traven.

Dagens alla "Ronny" i Göteborgs mindre välbeställda kvarter riskerar att bli kvar eftersom skolan dragits isär och samhället många gånger har gett upp.

LO brukar tala om "klassamhällets geografi", om hur segregationen i städerna och utarmningen av landsbygden båda pekar åt samma håll: att människor lämnas efter när tåget mot framtiden går.

Fosterbarnet blev statsminister

Donald Trump talade i sitt installationstal om att "De glömda männen och kvinnorna i vårt land inte ska vara glömda längre".

Det är populism - eftersom Trump är en falsk profet som redan glömt dem.

Men han pekar också på något mycket viktigt - känslan av att inte längre betyda något är en samhällsomstörtande kraft.

För Socialdemokraterna är detta inget nytt. Stefan Löfvens egen livsresa är inte olik Ronny Ambjörnssons. Ett fosterbarn som växte upp och blev statsminister i ett av världens rikaste länder.

"LO-svetsarn"

Borgerligheten har försökt använda hans klassbakgrund mot honom. Föraktfulla moderater kallar honom "LO-svetsarn" som om det vore negativt att ha haft ett vanligt arbete.

Men jag tror de har läst tidsandan fel. Att vara äkta är det nya regeringsduglighet.

Människor verkar vara trötta på politiker som medietränats till döds och har svar på allt. De vill ha riktiga människor som tror på något och säger som det är.

Vem orkar lyssna?

Så var är Socialdemokraternas vrede?

Ett parti som verkligen lyssnar i "människors vardag" skulle upptäcka att "folks oro" inte alls bara handlar om invandring och att framgångsrik politik inte nödvändigtvis startar med en rejäl batong.

I vardagen börjar framtidstro med en skola som ser alla barn, även de lite krokiga och annorlunda. Den börjar med att kvinnor inte längre ska vara rädda för att hinna i tid till BB och att äldre inte ska behöva sova i en korridor.

Vreden finns redan på arbetsplatser, i fikarum och föräldramöten. Frågan är bara vem som kommer att orka lyssna?

Stefan Löfven sa nyligen att han tänkte hoppa över årets politikervecka i Almedalen och stället resa runt i landet och lyssna på människor.

Det kan faktiskt bli början på något intressant.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.