Politik ska vara roligt
Hopp och oro. Det är genom dessa känslor politiken, när den berör, talar till människor. Så brukar en god vän säga och jag tror att han har rätt.
Oron är närvarande i svensk politik just nu, och ilskan som kommer med den. Inte så konstigt – vi lever i en tid där det är lätt att bli arg. Fredrik Reinfeldt skryter i Davos om den svenska modellen, samtidigt som dess bärande idé – allas rätt att leva i ett anständigt samhälle – urholkas. Barnfattigdomen ökar, det blir allt större skillnad på folk och folk.
Samtidigt. Det som saknas så förtvivlat i dag är inte mer oro, mer ilska. Utan glädje, och lust att ta sig an framtiden.
Det finns ett begrepp, ”the Joy of Politics”, som kanske skulle kunna översättas till ”lust till politiken”. Inte bara till innehållet: teorierna och reformerna. Utan också till hantverket, själva konstarten. Förhandlingarna, kompromisserna, verktygslådan. Riktigt begåvade politiker utstrålar ibland den där kärleken till uppgiften. Bill Clinton, Olof Palme, Anna Lindh, Tony Blair. Även Pär Nuder och Mona Sahlin, i sina bästa stunder.
Jag tror att den där glädjen till politiken hänger nära samman med personligt och politiskt självförtroende. Det handlar om övertygelsen om att de egna idéerna bär, och att det ska bli förbannat kul att ta itu med morgondagen.
De senaste veckorna har unga människor runt om i världen tagit sitt öde i sina egna händer. I Tunisien, i Egypten. Gamla ledare som inte förstått kraften i missnöjet har tvingats backa.
Steget från Egypten till svensk politik är långt. Men här, liksom på många andra ställen i världen, glömmer politiska ledare att unga människor måste vinnas och övertygas. Förra årets första- och andragångsväljare är en historiskt stor generation. Det hoppingivande är att de verkar vända sig bort från högerns kalla ickevision. Det bekymmersamma är att vänsterns politik i allt för mycket tar sin utgångspunkt i oro och rädsla för framtiden, snarare än nyfikenhet och förväntan.
Processen när det gäller att utse nästa socialdemokratiska partiledare har utvecklats till ett slutet och obegripligt spel. Det är stötande, eftersom det förnekar socialdemokratiska väljare och kanske särskilt dessa unga väljare. Politiska ledare som utstrålar glädje, vilja och hopp, snarare än oro.
Socialdemokrater bör i dag känna stort självförtroende. Den nyliberala epoken är över. Vi vet att jämlika samhällen lyckas bättre, att de är tryggare, mer hälsosamma och mer jämställda. Vi vet att den socialdemokratiska modellen, där tillväxt och rättvisa förutsätter varandra, fungerar bättre än andra. I den kunskapen finns en stor glädje.
Det är hög tid att visa den.