Det stora kriget slutade i Småland

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-29

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Fredsåret 1945 hade jag redan börjat skolan. I Urshults socken, södra Småland.

Men jag hade börjat en gång tidigare, krigsåret 1942. I staden Leipzig, mellersta Tyskland. De började vid sex års ålder där.

En gång blev det flyglarm när jag var på väg till skolan. Man fick springa tillbaka hem och ner i skyddsrummet under vårt stora grå hyreshus. Där hade vi fått sitta många nätter. I vår familj var det pappa musikern, som var riktig svensk, mamma som kom från denna tyska trakt, och så vi fyra syskon.

1943 började bombangreppen komma allt tätare och det bestämdes att vi skulle flytta tillbaka till Sverige. Pappa hade sin stora småländska släkt som skulle ta hand om oss. Vi kom fram i september 1943. I december utplånades vårt tyska hus och andra delar av Leipzig under ett engelskt flygangrepp.

Ni kom ut i herrans tid, sa våra småländska släktingar.

Sedan, fredsvåren 1945, kom de riktiga krigsoffren till Urshults socken. Det har jag inget eget tydligt minne av, men nu har jag letat fram historien i en gammal årgång av Urshults bygdekrönika.

8 maj, själva fredsdagen, anlände 72 norrmän på väg hem från tyska koncentrationsläger och fängelser. I en månad fick de vila ut med provisoriska sängplatser i Skyttepaviljongen, där det annars var bio två gånger i veckan. Jag såg helst Helan och Halvan.

För de befriade norrmännen ”sköttes den materiella omvårdnaden av Lottakåren Blenda”, står det i bygdekrönikan. Och norrmännens talesman, en präst, fick berätta deras historia.

Det hade varit mörk kväll när de anlände till Urshults station. Bakom en avspärrning stod lokalbefolkningen och såg tyst på. ”Allt var dödstyst och var det något vi var rädda för så var det just det.” Och så stängdes porten bakom dem på Skyttepaviljongen: ”Ska vi nu innanför avspärrning igen?” Det lättade ju sedan. Det var i alla fall något Sverige bidragit med i det stora krigets slutskede. Vi gick inte in med militär för att hjälpa till med slutstriden i Norge. Men vi ordnade provisoriska sängplatser och Lottakåren skötte omvårdnaden.

De 72 norrmännen i Urshult hade varit inspärrade flera år i Tyskland. Dachau, Oranienburg, Sachsenhausen, alla de kända skräcknamnen. I Norge hade de varit läkare, advokater, studenter och inte minst sjöfolk. Och aktiva i motståndsrörelsen. Delat ut flygblad, skött kortvågssändare, hjälpt folk över gränsen till Sverige. Det gick tills någon angav dem eller tyskarna kom dem på spåren.

Nu var det fred, de skulle få komma tillbaka hem: ”Den dag vi kom till Sverige var nog den största vi upplevt, för vi visste att stunden var nära.”

Nere i Skåne tog samtidigt Tage Erlander emot andra befriade norrmän. En av dem skulle också bli socialdemokratisk statsminister:

”Det var svårt att sätta sig in i att det verkligen var den handfaste, dynamiske Trygve Bratteli som utmärglad och med stapplande steg kom oss till mötes”, skriver Erlander i memoarerna.

Erlander står i ett hotellfönster i Malmö och ser fredsfirandet nere på gatan. Han är inte så upprymd som han borde, han tänker med sin vanliga oro på framtiden:

”Skulle vi ens orka med att lösa de tusentals små vardagsproblem som blev försummade under mellankrigstiden och där försummelse utlöste misstro och förakt mot demokratin?”

Ja, är vi säkra på vad vi ska svara på det, nu, 60 år efteråt, i Sverige och utanför?

Dieter Strand

Följ ämnen i artikeln