Bombpopulister ska åka på däng
Om man ger ett barn en hammare, så ser allting ut som spik. Lite så är det med Maud Olofsson. Ger man henne en ingång att prata om FRA, så blir allting ett bra argument för mer övervakning.
Redan i söndags, dagen efter bombdådet i Stockholm var Maud Olofssonute och fiskade efter billiga poäng.
Hon sade att självmordsbombaren var ett bevis för att regeringen var rätt ute i FRA-frågan. På Säpo sade man samtidigt att det visserligen vore bra om de kunde beställa signalspaning, men att det fortfarande var oklart om det hade hjälpt i just det här fallet.
I tisdags var det Morgan Johanssons tur. Bombdådet verkade bli en ursäkt för att byta fot i FRA-frågan. Den politiska kalkylen var troligen att väljarna borde uppskatta hårdare tag när bomber sprängs på huvudstadens gator. Denna kalkyl slog i så fall bitterligen fel. Johanssons partikamrater i riksdagen gav honom bakläxa, och tyckte att det inte fanns någon orsak att riva upp det grundligt tröskade kongressbeslutet som kräver omtag när det gäller FRA-lagen. I stället spädde hela affären på bilden av en socialdemokrati utan styrfart och strategi.
Både Maud Olofsson och Morgan Johansson är erfarna politiker som både sett och hanterat många svåra situationer. De borde veta bättre än att försöka ta billiga politiska poäng mitt i ett krisläge.
I andra länder har vi sett skrämmande exempel på vad som kan hända om man släpper lös den typen av populism. Ett sådant är den amerikanska Patriot Act som drevs igenom efter 11 september. Den innehåller en omfattande övervakningsapparat och inskränker många av medborgarnas fri- och rättigheter. Flera av åtgärderna hade myndigheterna velat införa länge. Efter terrordåden tog man helt enkelt chansen.
Den svenska debatten har förutom Maud Olofssons och Morgan Johanssons insatser hittills varit sansad. Vi har sett befriande få uttryck för den populistiska ryggmärgsreflex som handlar om att snabbt kräva hårdare tag och mer övervakning när en kris inträffat.
I Sverige verkar medborgarna tack och lov uppskatta is i magen, kallt huvud och viss eftertänksamhet. Det är ett högt betyg åt vår politiska kultur. Och en nyttig läxa för våra politiska företrädare.