Sahlin flyttar till Sveavägen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Makterna har varit milda mot Mona Sahlin sedan hon tog över socialdemokratin för ett par veckor sedan. I opinionsmätningarna flyger hennes parti mot de gamla rekordårens nivåer. Alliansregeringen töms på trovärdighet, så snabbt att ingen politisk historiker kan erinra sig något liknande.

Tv-tittare har påmints om att Sahlins företrädare inte tänkte så strategiskt skarpt mot slutet av sin ämbetstid.

Häromdagen släppte socialdemokraternas analysgrupp ett tungt dokument, som ropade efter förnyelse, samhällskritik och en ny offentlighet, personbyten helt enkelt.

Lämnar efter nederlaget

Mona Sahlin effektuerar önskemålen. Häromdagen lämnade två av Göran Perssons närmaste män maktens centrum. I går delade Sahlin ut åtta ledande uppdrag i partiets rådslagsgrupper. Pär Nuder finns inte med. Högt begåvad men bunden till den inre cirkeln av valnederlagets konstruktörer.

De nya arbetsgrupperna förtydligar två av Sahlins arbetsmetoder. Den ena handlar om att den framtidsinriktade politiken främst ska beslutas och utformas inom partiet. Riksdagsgruppen rustas för dags- och förhandlingspolitik.

Förorten i centrum

Den andra gäller valet av politiska huvuduppgifter.

Det som kallas ”jobbgruppen” får till exempel mindre konventionella uppgifter än traditionellt. Med Luciano Astudillo kommer förorternas verklighet, integrationens möjligheter och kampen mot diskriminering äntligen att placeras centralt i politiken.

Thomas Östros, länge en smula anonym, blir i praktiken partiets nummer två. Han är en av alltför få socialdemokrater som också fackmässigt kan mäta sig med männen i finansdepartementets centrum, de som styr regeringspolitiken.

Mona Sahlin fann under rundresan bland socialdemokratins en aning utglesande gräsrötter två av de frågor som dominerar intresset: klimat och miljö och, mer överraskande, det internationella engagemanget.

Hon har för egen del talat om miljöfrågorna som vår tids klasskamp. Rimligen bör det betyda att söka göra tydligt jämlikhetsdimensionen i det som har med ekologi att göra och visa behovet av samhällelig interventionism: mer politik och mindre marknad.

Tveksamt val

Sahlin har funnit en genomtänkt ”kvotering” för välfärdsfrågor. Stefan Löfven från IF Metall, ett förbund som inte alltid förstått sig på den offentliga sektorn. Och Carin Jämtin, som kan definiera storstadens välfärdsbehov.

Mer tveksamt är valet av personer till den internationella rådslagsgruppen. Margot Wallström och Jan Eliasson har de allra högsta kvalifikationerna. Men den ena har EU-kommissionen som bas, den andre FN. Högt respektabelt men samtidigt allvarliga restriktioner för att fritt forma en radikal socialdemokratisk utrikespolitik.

OS