Vilja till makt är Kristerssons enda drivkraft

Val 2018: Moderaternas partiledare vill regera oavsett vad väljarna säger

Tänk hur det hade låtit just nu om Alliansen blivit största block i valet men rödgröna ändå ville regera.

Den borgerliga pressen skulle ha rasat, SVT sänt extrainsatta Agenda med arga demokratiforskare och borgerliga ledarskribenter - ni vet vilka - hade jämfört Stefan Löfven med Venezuelas Hugo Chávez.

Men så blev det inte. I stället framförde en lätt oartikulerad Ulf Kristersson i valvakan att han tänker regera oavsett vad väljarna säger. Det lät så lustigt att humorprogrammet "Breaking news" med Filip och Fredrik i TV5 kallade in en sjuksköterska för att fråga ut henne om vad M-ledaren möjligen kunde ha ätit eller druckit innan TV-intervjun. Hon kunde inte utesluta något, sa hon.

Redan på valnatten, innan rösterna ens var i närheten av räknade, krävde Alliansen Stefan Löfvens avgång. Resonemanget var kreativt, genom att räkna bort Vänsterpartiet ur vänsterblocket var högerblocket större och därmed legitim regeringsbildare.

Syrlig Löfven

– Tidigare har de sagt att det större blocket borde få bilda regering och nu säger de att det mindre blocket borde få bilda regering, konstaterade Stefan Löfven syrligt när Alliansen presenterade strategin.

"Dessa är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra", som Groucho Marx påstås ha sagt. Det är en häpnadsväckande arrogans, vem är Ulf Kristersson att överpröva väljarna? Fler människor har ju röstat på de rödgröna och så länge inte Alliansen är beredd att räkna in Sverigedemokraterna i sin krets är socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister fler.

De borgerligas strategi är att kräva ovillkorlig kapitulation. Vi tänker bilda regering, välkommen att rösta på oss, var erbjudandet på en pressträff i veckan. För Socialdemokraternas gräsrötter och väljare låter det ungefär lika attraktivt som bli stödparti åt ett gäng hattifnattar.
Inte jätteskickligt kommunicerat, måste man säga.

Nytt påfund

Att Vänstern inte skulle tillhöra vänstern är ett nytt påfund. Vilka block som finns är inte reglerat utan ett sätt att försöka beskriva partiernas placering på höger-vänsterskalan. Traditionellt står ett socialistiskt block mot ett borgerligt. Om man bortser från Socialdemokraternas sambete med Bondeförbundet på 50-talet har alla svenska regeringar i modern tid formats utifrån denna logik. Väljarna har varit skoningslösa mot de partier som har försökt korsa blockgränsen.

Ulf Kristersson försöker beskriva Alliansen som ett enat och väl förberett regeringsalternativ. Det är mycket rök och speglar över den beskrivningen.

Sedan 2014 har de borgerliga partierna avsiktligt distanserat sig från varandra. Deras politik skiljer sig numera därför på avgörande punkter.
Medan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet så sent som i våras lotsade en rödgrön budget genom riksdagen saknar borgerligheten sedan fyra år gemensam ekonomisk politik. Inför valet lade "Alliansen" inget valmanifest utan en fluffigt formulerad "reformagenda" som med lite god vilja kan beskrivas som en politisk inriktning.

Öppenhet eller stängda gränser

I sakpolitiken är partierna ofta splittrade. Centerpartiets öppenhet och mer generösa flyktingpolitik står mot Moderaternas stängda gränser. Förbud mot tiggeri är en het potatis. Synen på jämställdhet mellan kvinnor och män likaså. De borgerliga partierna har fyra olika försvarspolitiska program och två olika uppfattningar om kärnkraft - möjligen tre.

"Alliansen" saknar alltså budget, tycker helt olika i den fråga som dominerat politiken de senaste tre åren och är inte överens om relationen till Sverigedemokraterna. Ett sådant regeringsalternativ saknar både golv, väggar och tak. Man får hoppas att det inte börjar blåsa.

De förhandlingar som tog Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund tre år inför valet 2006 tänker dagens borgerliga politiker riva av på ett par veckor om de skulle hamna i regeringsställning. Det enda verkligt gemensamma är viljan att avsätta Stefan Löfven som statsminister. Men sen då?

Åkessons aktiva bifall

När rösterna är räknade har det rödgröna blocket 144 mandat medan de borgerliga har 143. Valresultatet är i skrivande stund ännu inte helt fastställt. Men storleken har betydelse. Om mandatfördelningen inte ändras skulle en alliansregering behöva Jimmie Åkessons aktiva bifall i alla frågor, från statsbudgeten till minsta lagändring. Eftersom Socialdemokraterna är så stora räcker det med att SD taktikröstar på deras förslag för att en regering under Ulf Kristersson ska förlora.

Det är inte säkert att Kristersson lyckas bli vald även om han försöker "ända in i kaklet". Jimmie Åkesson har varit kristallklar, om Alliansen vill bilda regering på hans bajonetter ska SD ha inflytande i proportion till sin storlek. Att varken borgerliga politiker eller många politiska kommentatorer tar SD-ledaren på orden är obegripligt. Varför skulle han ljuga om sin egen strategi?

Konsekvensen av Åkessons besked är att någon borgerlig regering inte är möjlig utan samtal med honom. Så varför låtsas Alliansen att det skulle vara på något annat sätt? Önsketänker eller luras de?

82 procent har inte röstat SD

Den 24 september är det upprop i riksdagen och val av ny talman. Sedan kan det gå undan. Dagen därpå hålls riksdagens högtidliga öppnande med tal av kungen och Alliansen kan i samarbete med Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven när de vill.

Antagligen gör Jimmie Åkesson sedan vad han har sagt, svenska politiker brukar faktiskt hålla vad de lovar. I så fall röstar han nej till Ulf Kristersson som statsminister om denne inte spelat under täcket med SD. Först därefter kanske de borgerliga politikerna orkar lägga taktiken åt sidan och tänka nya tankar i regeringsfrågan.

82 procent har faktiskt inte röstat på Sverigedemokraterna. Det är ingen naturlag att de ska ges inflytande.

Makt är inte det enda som står på spel just nu.