Det handlar om klass, dumbom

Min morsa var mods och slogs med polisen i Hötorgskravallerna sommaren 1965. Hon kände Kenta och Stoffe och åkte med på en av Stockholms stads första ”värstingresor” med segelfartyg. Efter bara någon vecka kom hon hem. Alla hade rökt gräs och projektet fick avslutas. Mammas familj flyttade in i en trång 2,5-rummare i Västertorp i slutet av 1950-talet. Arbetarfamiljer från hela Sverige med många barn trängdes i smålägenheter och resultatet blev en rätt ruffig miljö. Fyllan värmde mest och på 1960-talet var Västertorp en av Stockholms stökigaste förorter.

Många fick det med tiden mycket bättre, trots att man från början inte alls var särskilt skötsamma. Men efterkrigstiden formades av en politik för den arbetarklass som på 1950-, 60- och 70-talen både fyllde och byggde de nya lägenhetsbältena runt våra städer. Den stora inhemska migrationen, som efterkrigstiden formades av, och de sociala problem som följde på deras rotlöshet och avklippta familjeband, glöms lätt bort i dag.

Välfärdsstaten var ett integrationsprojekt

Min 70-åriga kompis på landet berättar ofta anekdoter om hur han betedde sig som ung raggare på 1960-talet. Hade berättelserna flyttats till vår tid hade de lätt platsat på dagens rasistiska nätforum. Han var arbetskraftsinvandrare och båtflykting, fast från Slite till Sätra.

Jag hade jättesvårt att lära mig läsa. Men genom en väldigt bra stödlärare och rådet från en arbetsterapeut att skriva in mig i den kommunala musikskolan och låta mig spela klarinett så lossnade det rejält och böcker och skrivande blev mitt liv. Min morsa, den bråkiga värstingen satt och tragglade bilderböcker med mig tills det en kväll bara rann av sig självt. Utan det stödet, från ett samhälle med resurser och en morsa som trots en knagglig start fått hjälp att styra upp sitt liv och i sin tur kunde hjälpa mig, vet jag inte hur det skulle gått.

Jag kunde mycket väl ha blivit en strulputte.

Idag föreslås vattenkanoner

Krafsar man på ytan är vi väldigt många som har liknande bakgrund. Välfärdsstaten var ett integrationsprojekt av den svenska arbetarklassen in i en relativt välmående medelklasstillvaro. Idag är det som att vi kollektivt förträngt det.

Arbetarklassens nedersta skikt består i dag till stor del av invandrare. De samlas i förorter där man trots låg lön kan skaffa en bostad. Deras barn växer upp i trångboddhet och de större barnen får ofta sköta sig själva när föräldrarna passar småsyskon och springer mellan påhugg, deltider och delade turer. Knegarliv helt enkelt.

Borgarna talar sig blåa om integrationsproblemen. Men det är klass det handlar om. Inget annat. Och lösningarna på de sociala problemen 2018 skiljer sig inte nämnvärt från de som behövdes 1965.

Efter Hötorgskravallerna när morsan kommit hem med blåtira beslutade politikerna i Stockholm att storsatsa på ungdomsgårdar.
Idag föreslår de vattenkanoner.