AI-boten påstår att Kafka hade gillat rap
Jag blir girig när de döda kan väckas till liv
”Meningen med livet är att det tar slut” sa en pretentiös författare – Franz Kafka – som jag inte kan förstå att jag citerar, särskilt inte i en text om något så högtravande som döden.
Hundra år senare chattar jag med en AI-modell av honom som föreslår att han skulle ha tyckt om de ”kraftfulla rytmerna i modern rapmusik”.
Inte ens Kafka kommer undan. Det går inte att dö ordentligt längre, i alla fall inte om man är känd.
Jag scrollar på forumet Reddit och fastnar vid några AI-skapade bilder. De föreställer Jimi Hendrix, fast gammal, äldre än han hann bli. Någon har bett artificiell intelligens skapa bilder av hur gitarristens framtida karriär kunnat se ut om han inte dött av den där överdosen 1970, bara 27 år gammal.
AI-Hendrix verkar ha blivit högerhänt, han har gitarren åt fel håll, men ändå. Det är likt. Jag har svårt att slita mig från bilderna av den medelålders mannen som spelar in videos till MTV, gubben som tar emot en Grammy för sitt livsverk.
Jag blir girig när jag ser bilderna, vill ha mer.
Vid åtta års ålder tog jag sparkcykeln till närmaste skivbutik och köpte min första cd med Elvis Presley. På kvällarna satt jag och läste om honom i Nationalencyklopedin, jag memorerade hans födelsedag och tänker fortfarande på honom den 8 januari varje år.
Nu vill jag se honom med grått hår.
Både Elvis och Jimi Hendrix var arbetarklass. De växte upp i svarta, fattiga områden i USA. Båda blev störtkända, drogberoende och dog. Pang bom. De var inte klara, hade kunnat skriva mer musik. Elvis hann aldrig ens resa utanför USA.
Eftersom det här är en ledartext och inte en kulturkrönika flikar jag här in en länk till Folkhälsomyndighetens senaste statistik kring förväntad medellivslängd. Låginkomsttagare dör fortfarande tidigare än andra.
Men Elvis och Hendrix blev framgångsrika och nu får de en andra chans. Kropparna är förstås lika maskätna som tidigare, men för oss lyssnare kommer de tillbaka.
Det är som om de aldrig dött. I mitt frenetiska googlande hittar jag till och med ny musik. Jimi Hendrix har skrivit en låt om sin egen död. Elvis sjunger ”I like big butts and I cannot lie” till melodin från ”Don’t be cruel”. En perfekt tonsättning av den kommande undergången.
Det finns inget pang bom längre, ingen dör på riktigt. Eller, vi kan åtminstone välja vilka vi vill ska leva vidare. Det är mörkt och frestande på en gång.
Jag har svårt att tro att Elvis hade varit särskilt charmerande vid 70. Han hade med största sannolikhet varit rätt överviktig, släppt dålig musik och dejtat 25-åringar. AI-Elvis däremot är en riktig snygging, han sjunger bra – även om låtvalen hade kunnat göras med större omsorg – och ser ut att ha tröttnat på de friterade jordnötssmörmackorna.
Jag är inte säker på vad som är att föredra.