John Lennon, han hade rätt
I Sverige säger moderaterna att de vill minska biståndet. Målet att en procent av BNI ska gå till utveckling i fattiga länder ska inte gälla längre, skrev Per Schlingman och biståndsminister Gunilla Karlsson på DN-debatt i går.
Det är i och för sig ingen nyhet.
Moderaterna har ägnat hela regeringsperioden åt att urholka enprocentsmålet. De har bokfört orimliga belopp som skuldavskrivningar till fattiga länder och de har lagt en del av biståndet på mottagningen av flyktingar i Sverige. Dessutom ska biståndet i framtiden finansiera delar av klimatpolitiken.
Allt detta visste vi redan. På samma sätt som vi vet att folkpartiet och kristdemokraterna surrat sig stenhårt vid enprocentsmålet.
Ändå väljer Schlingman och Karlsson att skriva en debattartikel i ämnet. De argumenterar för kvalitet i biståndet, vilket låter bra. Oklart dock på vilket sätt kvaliteten ökar för att man drar undan pengarna.
Antagligen ska minskat bistånd ses mot samma bakgrund som förslaget att tvinga asylsökande att skriva på ett avtal om att respektera det ”typiskt svenska”. Som ett moderat sätt att möta extremhögern.
I USA har Obamas ekonomiska team tagit form. Timothy Geithner blir ny finansminister och Lawrence Summers blir Obamas personlige rådgivare.
Båda två arbetade i Vita huset under Bill Clinton. De såg till att finansmarknaden avreglerades under 1990-talet. Det var de som pressade länderna i Sydostasien att göra det samma, och som sedan tvingade på dem IMF:s privatiseringspolitik när ekonomierna kollapsade i mitten av 1990-talet.
Nu måste de tänka om. Obama har lovat en återreglering av finanskapitalet och ett omfattande offentligt investeringsprogram.
Från svenskbygderna i Minnesota noterar jag att valet inte är riktigt avgjort än. I alla fall inte till senaten. Där pågår en dramatisk omräkning. På ena sidan står den republikanske senatorn Norman Coleman. På den andra sidan utmanaren, den kände komikern och samhällsdebattören Al Franken. I den första räkningen skilde det bara 215 röster, av nästan 3 miljoner röstande.
Franken var en gång med och skapade Saturday Night Live, och har på det viset redan skrivit in sig i historien. På senare år har han blivit allt mera politisk, fast med satir-en som vapen. Boken ”Rush Limbaugh is a big fat idiot – and other observations” är en av de roligaste jag läst.
Republikanerna kallar Franken för clown och dåre, men ingen har hittills kunnat beslå honom med några sakfel.
Jag hoppas han tar plats i senaten, även om jag är rädd för att komikern Al Franken skulle drunkna i politikerkostymen.
På tal om komik så anländer underhållande nyheter från Vatikanen. Påven har förlåtit John Lennon för att han sagt att Beatles är större än Jesus.
Lennon gjorde uttalandet för 42 år sedan och jag tror att nyheten om Påvens godhjärtade förlåtelse fick Lennon att vända sig i graven.
Problemet är ju att den heliga stolen inte tycks ha förstått att Lennon på sätt och vis hade rätt. Vad han pekade på var ju kyrkans svårigheter att möta människor, att spela en roll för vår andlighet i en sekulär och individualiserad tid.
För många ungdomar var Beatles som ett substitut för religionen. Och – med all respekt – den saken ändras inte av att Påven förlåter en artist som varit död i snart 30 år.