Nej, det är inte synd om pojkarna i skolan

Våga säg vad det här egentligen handlar om

Problemet i skolan är inte en ”pojkkris” – det handlar om klass.

Visst är det lockande att förenkla? Att förklara samhällets problem så svartvitt som möjligt. Som det här med den påstådda ”pojkkrisen” i skolan, där killarna bara förlorar medan flickorna går stadigt framåt.

Det finns en hel bok tillägnad detta, ”Fördel kvinna”, av journalisten Emma Leijsne (Natur och kultur, 2017). I den ges en alarmistisk bild av hur allt går sämre för pojkar och män i samhället.

Visst är det lätt att dras med av domedagskänslan, och tyvärr verkar många forskare och politiker ha gjort just det. Detta trots att statistiken med all önskvärd tydlighet visar att barns kön inte är det som spelar störst roll. Nej, det som avgör hur det går för barnen i skolan är föräldrarnas utbildningsnivå.

Ändå blundar regeringen. Särskilt Liberalerna har länge ägt frågan om pojkkrisen. Som Liberalernas partisekreterare Gulan Avci skriver: ”Vi behöver ett jämställdhetslyft i svensk skola med tydligt fokus på pojkarna”.

Den skeva debatten har bland annat gjort att Skolverkets statistik nu endast är uppdelad efter kön. Det krävs därför en hel del detektivarbete för att få fram statistik om klass.

Men när siffrorna väl grävts fram syns det hur tidigt klassbakgrunden styr. Och hur det faktiskt går något sämre för flickorna än pojkarna med låg utbildningsbakgrund.

Redan i årskurs tre syns klasskillnaderna. Särskilt tydligt är det i matematiken. Bland tredjeklassarna med lågutbildade föräldrar klarar knappt 85 procent av flickorna och 87 procent av pojkarna de nationella proven, jämfört med 95 procent av flickorna och 96 procent av pojkarna med högutbildade föräldrar.

Samma mönster går sedan igen i mellan- och högstadiet och i övriga ämnen, där klasskillnaderna bara blir större. I årskurs nio klarar 74 procent av pojkarna och 73 procent av flickorna med låg utbildningsbakgrund nationella provet i matematik, jämfört med 93 procent av flickor och pojkar med hög utbildningsbakgrund.

Föräldrarnas utbildning är med andra ord ofta avgörande. De som föds in i akademikerfamiljer ges bäst chanser inför vuxenlivet.

Vi måste se problemen i skolan för vad de är, annars kommer skillnaderna bara öka ännu mer. Om vi inte ser det riktiga problemet blir ju lösningarna fel. Då hamnar resurserna på fel plats.

Det finns gott om kunskap om vad som behövs för att jämna ut. Fler pedagoger i skolan, mindre elevgrupper och mer läxhjälp. Det är sådant som Tidöregeringen kallar flum. Men hur vore det om politikerna ville ta ansvar och se till verkligheten?

Tänk om de ville lösa problemen som finns i stället för att hitta på egna. Tänk om de kunde bry sig om alla barns framtid, oavsett klass.