Göteborg kommer att gunga och sjunga
Nej, alla ”sossar” gillar inte Springsteen
Den här helgen kommer Bruce Springsteen att förvandla Göteborg till ett gungande, sjungande och dansande inferno. Det händer varje gång han kommer till Sverige.
Kvällstidningar kommer att ge ut extrabilagor. Gamla T-shirts från turnéer under det förra århundradet kommer att letas fram och ”Born in the USA” kommer att mullra ut ur bluetoothhögtalare i alla storlekar.
Springsteens konserter har blivit något slags inofficiell svensk högtid som trotsar både väder och tid. Som med alla högtider vill människor gärna göra sin egen tolkning av budskapet.
För några år sedan bjöds jag in till ett samtal på ABF-huset i Stockholm. Temat var, om jag minns rätt, varför alla ”sossar” gillade The Boss. Jag gick dit för att säga att jag tyckte frågan var en förolämpning.
Mot socialdemokratin till att börja med. Jag känner naturligtvis socialdemokrater – och moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister – som gillar Springsteen. Men jag känner också socialdemokrater – och moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister – som älskar hårdrock, Larz-Kristerz, hiphop och dragspel.
Jag förmodar att pratet om ”sossar” som gillar The E-street band handlar om en en liten del av en generation som tog mycket plats. Socialdemokrater som Pär Nuder och Mona Sahlin pratar gärna och högt om sin kärlek till Springsteens musik.
Att låta dem representera hela socialdemokratin är bara stoppdumt.
Men beskrivningen av Springsteen som något slags tonsäker socialdemokratisk agitator är också en förolämpning mot hans konst. Det är sant att många av låtarna han spelar beskriver en verklighet av djupa orättvisor. Han sjunger om rasism, polisbrutalitet och fattigdom. Och om ungdom och frihetslängtan.
Det är också sant att han engagerat sig i politiken, att han fört långa samtal med Barack Obama och att hans självbiografi ”Born to run” bubblar av både uppror och klassmedvetande.
Men tolkningen av allt det där låter sig inte avgränsas till något slags partinål, eller ens ett demonstrationsplakat. Riktig konst, riktig rock, är alldeles för mångbottnad för det. Alldeles för bra.
Allt det där skulle bara vara ett sätt att prata bort avundsjukan
Jag kommer inte att åka till Göteborg den här helgen. Annat kom i vägen. Jag skulle kunna säga att bandet inte är det samma sedan Clarence Clemons gick bort. Jag skulle också kunna säga att cirkusen kring biljettsläppen avskräcker. Eller skylla på att jag trots allt ha sett det hela förut.
Det skulle bara vara ett sätt att prata bort avundsjukan. För det är klart att jag är avundsjuk. Avundsjuk på stämningen i kvarteren kring Ullevi. Avundsjuk på förväntan som kommer att hänga i luften.
Men framför allt avundsjuk på alla som får uppleva tre kvällar av fantastisk rock.