Sverige har sålts till skatteparadis

Allt ska inte ägas från utlandet

ABB är ett av de företag som inte längre styrs från Sverige.

I fjol såldes rekordmånga svenska bolag till utlandet, 188 stycken för att vara exakt. Fastighetsbolaget Victoria Park och vårdjätten Capio är några företag som slutade vara svenska i fjol.

Tidigare har Volvo upphört att vara ett svenskt företag och storföretag som ABB, Pharmacia & Upjohn, Stora och Astra Zeneca är sedan länge helt eller delvis sålda utomlands.

Utländska ägare har – genom politiskt motiverade privatiseringar, konkurrensutsättningar och bolagiseringar – lagt vantarna på vårdcentraler, skog, apotek, järnväg, gruvor, elnät, telefoni, bussar, skolor, äldreboenden och pensionerna.

Men Sverige står sig slätt emot Storbritannien. Det finns inget annat västeuropeiskt land som lika glatt sålt ut industrier, naturresurser och samhällsviktiga funktioner som britterna.


Hälften av den brittiska aktiemarknaden ägs av utländskt kapital. Lejonparten av de företag som kör tåg på brittisk räls styrs av utländska ägare, däribland franska, tyska, holländska och italienska staten. 70 procent av aktierna i Englands nio privatiserade vattenbolag ägs av hedgefonder och investmentbolag baserade i skatteparadis.

Historikern David Edgerton hävdar i en essä i New Statesman att detta är en bidragande orsak till brexit-katastrofen.

Vi vet att finanskrisen för tio år sedan ledde till att den brittiska produktiviteten brakade ihop. Samma sak med löneutvecklingen. Vi vet också att de regerande högerpolitikerna utsatte välfärden för hårda nedskärningar för att rädda ekonomin. De flesta är dessutom överens om att det kom att påverka utgången i EU-folkomröstningen 2016. Men problemets rötter, menar Edgerton, löper minst 40 år tillbaka i tiden.

I efterkrigstidens Storbritannien fanns en inhemsk produktion av bilar, tv-apparater, livsmedel och kläder. Staten ägde järnvägen, vägarna och annan infrastruktur och spelade en roll som både entreprenör och finansiär åt det privata näringslivet. Banden mellan högerpolitikerna, som oftast styrde landet, och affärsmännen var starka. Britterna var dessutom självförsörjande på energi genom sina kolgruvor i Wales och West Midlands och oljeriggar i Nordsjön.


Men de politiska och ekonomiska förändringar som kom med 1980-talets privatiseringar och avregleringar har gjort att London i dag är en plats där världskapitalet gör affärer. Inte en plats där brittiska kapitalister sköter världens affärer.

När Michel Barnier, EU:s chefsförhandlare, klagar på att britterna styrts av nostalgi när de röstat för ett EU-utträde så har han kanske rätt. Men det man längtar efter är kanske inte zulukrig, slag vid Trafalgar och att härska över Indien. En del väljare kanske röstade för att lämna för att de vill ha en stark stat som tillsammans med hyggliga företagare förmår skydda människor från den nyliberala hänsynslösheten.

Kanske finns det något att fundera på här för våra svenska politiker, när nu Sverigedemokraterna i enskilda opinionsmätningar är landets största parti.
Enligt opinionsmätningar från SOM-institutet är SD:s väljare nämligen mycket negativa till att statliga och kommunala bolag säljs ut. Vad de anser om att det svenska näringslivets kronjuveler ägs från Peking eller Wall Street är nog lätt att föreställa sig.

I tider av växande klyftor mellan fattig och rik, stad och land, så finns det nog väljare som lyssnar på politiska löften om att tidigare privatiseringar ska återställas, att staten ska ha en aktiv roll i det svenska näringslivet, att svenska företag ska förmås vara verksamma och anställa i Sverige och att det faktiskt finns verksamhet som aldrig bör ägas från utlandet.



Nostalgiskt, kanske någon invänder. Ja, kanske. Men det handlar bara om att försvara de principer som byggt upp ett av världens mest anständiga samhällen.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.