Våra barn ska inte behöva kasta sten på Goliat

Vi ska ta över! Vi ska bli mäktiga! Men hur när barnen inte får samma chans på grund av pengabrist?

Vi ska ta över världen. Vi ska bli stora! Vi ska bli mäktiga! Vi ska göra jorden hel. Vi ska göra vattnet rent. Vi ska aldrig skada varandra mer.
Vi ska slåss. Vi ska slåss mot Goliat! Så tro på mig för jag vet att du är modigast.

Sveriges nya skolavslutningssång, Lalehs ljuvliga ”Goliat”, ljuder från skolgårdar i sol och regn. En del barn är på väg ut, en del har årskurser kvar, alla sjunger.

Hur har barnen det? Såhär har barnen det:

De som haft tur, de duktiga, friska och rika har det bra. De andra har det dåligt. Skolan har blivit klassamhällets cementverkstad.

Nästa gång är det ditt dyra barn som dumpas”, skrev jag i våras om Conrad, den lindrigt autistiske pojke som friskolan som inte vill ha. För dyr. Förstör vinsten för direktör rektor. En icke lönsam liten vän.

Conrad, 8, för dyr för friskolan.

Men, även kommunala skolor lider av hålen i välfärden och att skattepengarna snurrar runt i världens mest privatiserade skolsystem.

En rutinerad lärare i Stockholm sa: Barn som har synliga funktionshinder, ”på utsidan”, får det stöd de behöver. Wow, sa jag, förvånat. Men, sa han, med problem ”på insidan” finns ingen extraresurs att tillgå. Inte ens en utredning. Inga pengar.

Så var det inte förr. Men så har det varit i åtta, tio år. ”Och det har inte blivit bättre med stans nya (rödgrönarosa) Stadshuset”.

Det finns undantag:

De barn som får hjälp har ”besvärliga” föräldrar. Den curlande typen som förvisso driver lärarna till vanvett med skitsaker men som i väsentliga fall kräver sin rätt. Som Conrads föräldrar. Som kan skollagen. Som vet sina rättigheter. Som tvingar skolan att göra vad den måste. Den välutbildade, gedigna medelklassen och uppåt. Som har ordet.

Detta då i stark kontrast till invandrade, lågutbildade, sjuka eller socioekonomiskt svaga som inte har språket, orken eller självsäkerheten. Som rentav lägger skulden på sig själv snarare än besvärar skolan eller skolans ägare.

”Många föräldrar kunde kräva mer för deras barn. Jag säger inte åt dem jag heller. Jag vet redan hur ledningen äskar pengar och får avslag”, mejlade en lärare lika uppriktigt som uppgivet.

Stackars barn.

Stackars barn, klämda mellan välfärdsentreprenörer, skattesänkningar, politiska ideologier och trivial maktlystnad.

Det är pengar som krävs. Det vet alla, experter, lekmän, politiker.

Samtidigt var veckans hetaste politiska nyhet att högeralliansen funderar på att fälla regeringen för tre minimala skattehöjningar. Och sossarna lär vika ner sig. Folket gillar inte heller skatt. Folket vill ha bättre skola, bättre vård, bättre LSS, bättre hemtjänst, bättre allting – men inte betala för den. Denna dårparadox.

Så. Minns någon vad som, egentligen, hände i Bibelns berättelse om liten David mot stor Goliat?

David vann genom att ta till vapen. David knockade den mäktige jätten med en sten från sin slunga. Det är så man vinner mot en övermäktig motståndare i ett orättvist system.

Och vi lever i ett orättvist system, gör vi inte? Vi lever i en ideologi som prioriterar kapitalism framför barn.

Ingen bör vara förvånad när David kastar sten för att bli en av de mäktiga.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.