Snart går jag över till Nato
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Än en gång bekräftas att Sverige är bäst. Vi håller oss också ifrån sådant som är sämre. Det vill säga alla andra.
Detta var veckan då en vetenskaplig opinionsundersökning visade att svenskarna efter 11 september vill ha ännu mindre med Nato att göra. Det spelar ingen roll om Nato blir något helt annat genom anslutning av halva det gamla östblocket, kanske själva Ryssland, och USA:s dominans ännu mer kunde vägas upp.
Det kunde man få redan genom mer utrikespolitisk samverkan inom EU. Men sådant brukar så många svenskar också säga nej till.
Nu slår vi oss igen för vårt neutrala och socialdemokratiska bröst. Våra elakheter sparar vi åt de små folkpartisterna som är så dumma att de fortsätter att tala om Nato.
Det blir för mycket, denna storsvenskhet! Jag får snart lust att gå över till Nato.
Professorn som presenterade veckans Natosiffror påminde om när krigsårens socialdemokratiske landsfader Per Albin Hansson kallade sitt svenska folk ”fredsegoistiskt”. Men i vilket sammanhang yttrade han det? Det var – jag kollade en gång – när han tillbakavisade de finska partivännernas bön om mer hjälp under vinterkriget mot ryssarna.
Och vad skulle han göra efter kriget? Senast häromdagen råkade jag en veteran som hört Per Albin yttra sig så här mot andra världskrigets slut:
– Bara vi klarat kriget ska jag ta itu med nästa viktiga sak.
Och vad skulle det vara?
– Ena Stockholms arbetarekommun.
Tage Erlander, Per Albins efterträdare som statsminister, erkände vid vinterkrigets utbrott att inte heller han visste mycket om Finland. Tom Söderman, vår gamle Sverigevän, nämner det när han i finlandssvenska tidskriften Nya Argus skriver om Erlanders dagböcker.
Tom ringde och sa att han inte kunnat lägga de båda tjocka banden ifrån sig, dag som natt. Och man ska nog vara i Finland för att uppmärksamma den här uppgiften som gick mig förbi när jag plöjde dagböckerna:
Några år efter kriget gick det svenska flygvapnet bakom ryggen på regeringen och sände upp spaningsplan längs finsk-ryska gränsen – alltså kränkte finskt luftrum.
Som om vi i själva verket redan var ett Natoland.
Sedan finns berättelser om hur det kunde gå till i vårt västra grannland, innan de som en fullt naturlig sak gick med i Nato.
En norrman berättade om när han under kriget togs till förhör hos tyska ockupationsmakten:
”En av de främmande poliserna hoppade opp och ner på min mage, en annan tog av mig skorna och slog mig under fötterna. En skrek hela tiden något om att jag skulle tala om sanningen. De flesta av dem talade bra norska. När de skrikit en stund stack de in järntrådar i kaminen och glödgade dem för att sticka under mina naglar. Men då förlorade jag medvetandet igen.”
Detta är ett av de hårdaste, av censuren hotade avsnitten i Eyvind Johnsons Krilon-böcker, skrivna mitt i kriget. Jag har inte läst dem sen jag var student, och sen kom tiden då Johnson, trots Nobelpris, hånades som Natopropagandist.
Hans Krilon-svit känns i dag ännu starkare.
Man får inte säga att man längtar till ett krig, men det känns som man borde suttit med i den lille runde fastighetsmäklaren Krilons lilla motståndsgrupp i krigsårens Stockholm. Trots att de inte gjorde mycket mer än talade och talade om läget.
Gör vi något annat nu?
Nu hör jag en norrman och en tysk samarbeta om det allra känsligaste: romansafton på konsertscen.
De är födda långt efter kriget, men redan internationella namn: norske pianisten Leif Ove Andsnes är månadens omslag till branschtidningen ”Gramophone”, tyske sångaren Matthias Goerne har haft egen tv-dokumentär.
Nu är de här för en kväll i Berwaldhallen, utan stor reklam, ute piskande regn, inte alls utsålt.
Denna publik känner sig nog som en krilonsk motståndsrörelse: nu applåderar vi norrmannen och tysken i deras europeiska union.