Mona Sahlin har en poäng om IS

Mona Sahlin.

GÄSTKRÖNIKA Säpo uppskattar att runt 300 svenskar har anslutit sig till terrorsekten IS.

Hur kan vi, som samhälle, stävja denna rekrytering?

I förra veckan sa Mona ­Sahlin, regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, att muslimska samfund måste agera.

– Om vi politiker ska kunna kämpa mot antisemitism och ­islamofobi måste de muslimska samfunden ta sitt ansvar och ­säga ”No” och erkänna att ­rekryteringen är ett problem också i Sverige, sa hon.

Uttalandet väckte reaktioner. En del menade att Mona Sahlin fick det att låta som om inga muslimska organisationer eller samfund gör något. Andra ställde sig frågan varför det alltid förväntas särskilt av muslimer att ta avstånd från ­terror.

Jag kan förstå den kritiken.

I Sverige blandas ständigt ­islamism, muslimer och terror­rörelser ihop.

Sanningen är att den absoluta majoriteten av muslimer varken är terrorister eller anhängare av reaktionära tolkningar av koranen. De är vanliga Svenssons som å ena sidan lider av att ständigt bli misstänkliggjorda och å andra sidan oroas för vänner och bekanta som riskerar att utsättas för terrorattacker i Mellanöstern.

Men samtidigt har Sahlin en poäng.

IS begår de grövsta brotten i islams namn. De dödar våra bröder och systrar i Mellanöstern i ­islams namn. Visst måste då troende muslimer reagera med all kraft?

Att kräva ­ansvar får dock inte ­betyda att politikers lösningar mot IS-rekryteringar hänger på samfundens agerande. Vilket Sahlin också sagt.

IS är lika mycket ett politiskt som ett religiöst problem.

Vi måste lära oss att göra skillnad på de övertygade ideologer som aktivt värvar unga människor att slåss för terrorn och de unga människor som är i farozonen att bli hjärntvättade. De vilsna, som inte finner ­mening med tillvaron, i Tunisien, Algeriet, Irak eller Sverige.

Problemen är olika, och därför är det rimligt att åtgärderna ser olika ut. När det gäller ­rekryteringen måste rättsstaten kliva in. Andra kanske kan ­räddas av en fritidsgård, en ­organisation eller en välfungerande skola. Av den anledningen skulle skolorna kunna till och med göra lika stor – eller ännu större – nytta än ­moskéerna.

Vad jag önskar nu är att muslimska samfunden la mindre energi på att uppröras över ­Mona Sahlins uttalande och mer fokus på att agera som ­ledare.

Samtidigt måste vi bli bättre på att se och lyfta fram det goda som nu sker. Ta till exempel Tillsammans för Sverige, där företrädare från olika samfund arbetar med ett interreligiöst projekt i syfte att motverka främlingsfientlighet, rasism och extremism.

Religion är för mig hjärtat i en hjärtlös värld. Nu behövs religiösa ledare som samlar, enar och förenar. För varje mord IS utför måste muslimska organisationer fördubbla kärleksbud­skapet.

För varje attack som IS utför mot kristna, judar och muslimer måste samfunden bygga ännu starkare broar.

Den rollen kan ingen annan axla än de ­etablerade muslimska samfunden.