”De som är för fina för SD röstar på KD”
Så länge människor känner sig maktlösa kommer de att ge etablissemanget långfingret.
GÖTEBORG Vad var det som hände egentligen? Hur hamnade vi i något så osvenskt som en konservativ våg?
Det känns som att varje val sedan 2002 har varit ”det sämsta sedan allmänna rösträtten infördes” för Socialdemokraterna. Varje valvaka är en ny sorgeprocess, så även förra söndagen.
"Det kunde ha gått värre", säger partiets ledning. Vilket självklart är sant. Allt kan alltid bli värre, men som analys är det lite torftigt.
På Armans Coffee i hörnet av Värmlandsgatan och Plantagevägen i Göteborg träffar jag Sven-Eric Liedman, 79, professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Längs Nya Allén rullar studentflaken och valaffischer från Liberalerna, David Lega (KD) och Medborgerlig samling sitter fortfarande uppe. På gatan utanför blåser det, som alltid i Göteborg.
Inför intervjun har Liedman skickat mig en lång text om historiematerialism. Kanske han har några svar?
– Jag ser konservatismen som en reaktion, den kanaliserar ett missnöje med tiden. Det är mycket en fråga om makt, SD är ju de maktlösas protest. De som är för fina för SD kan nu rösta på KD. Deras maktanalys är att muslimerna håller på att ta över, och då blir tal om "kristna värderingar" och liknade svaret, säger han.
Men varför kanaliserar just SD missnöjet?
– Jag tror människor upplever att de etablerade partierna är ointresserade av dem, att deras livsstil är hotad uppifrån. SD har väckt en massa sovande fördomar som alltid funnits om människor som är främmande. Och det finns ingen vänster som i dag klarar att samla upp missnöjet i samhället, säger han.
Sven-Eric Liedman är själv uppväxt i en prästfamilj men den typ av kristendom Ebba Busch Thor står för ser han som helt främmande. Hennes "kristna värderingar" blir bara ett annat ord för fördomar. Och SD:s maktanalys missar de verkliga makthavarna eftersom den inte förhåller sig hur ekonomin organiseras. Eller till hur maktrelationerna faktiskt ser ut.
– Situationen blir lite narraktig, ta Peter Lundgren exempelvis. Han är en gammaldags pamp, kommer från enkla förhållanden. Han befinner sig högst uppe i makthierarkin men har bilden som "en av oss".
Sven-Eric Liedman var professor från 1979 till 2006 och en ständigt närvarande personlighet på Humanistiska fakulteten. Jag läste själv idéhistoria för honom på 90-talet. Hans charm, detaljkunskap och sinne för de långa linjerna formade generationer av Göteborgsstudenter. Idag är han pensionär men fortsätter skriva böcker och även krönikor för ETC.
En av hans senare böcker, Marx – en biografi (Albert Bonnier 2015) är syntesen av ett helt liv av Marxstudier. Den har översatts till flera språk och i fjol hade hans amerikanska förlag releaseparty i Brooklyn i New York vid tvåhundraårsjubileet av Karl Marx födelse 5 maj.
– Det vällde in folk, unga människor som var där för att fira Marx. Det var visserligen i New York som nyligen valde den unga vänsterdemokraten Alexandria Ocasio-Cortez till kongressen, men någonting som onekligen hänt i debatten, säger Sven-Eric Liedman.
Men varför är Marx relevant i dag?
– Dels konfliktperspektivet, att samhället är fyllt av klasskonflikter och måste vara det. Dels just maktanalysen. Jag blir så frustrerad när man från vänster pratar om kapitalister som "giriga". Problemet är själva systemet, att de har makt och att de vill ha mer makt, säger han.
Det är detta system som SD och högern inte vill att människor ska se. Ekonomin framställs som objektiv, opåverkbar, som vädret ungefär. Men ekonomi är politik, och politik kan förändras.
– De som är medelålders eller äldre kommer ihåg ett annat Sverige som såg annorlunda ut och där det fanns en annan trygghet. För många är den synliga skillnaden invandrarna, men det som verkligen är annorlunda är att det fanns en helt annan välfärd på den tiden. Jag kommer ihåg det som ett betydligt mjukare samhälle, säger Sven-Eric Liedman.
Och utvecklingen i riktning mot ökad ojämlikhet fortsätter. Under 2000-talet har skatterna på kapital minskat dramatiskt, förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt och fastighetsskatt har avskaffats och inkomstskatterna har sänkts i flera omgångar. Vid årsskiftet kommer värnskatten, för de med allra högst inkomster, att tas bort.
Sven-Eric Liedman ifrågasätter att det politiska landskapet egentligen har förändrats så mycket som det brukar påstås. Statsvetare och journalister lyfter gärna fram att höger och vänster har fått konkurens av nya konflikter längs den så kallade GAL-TAN-skalan. GAL betyder grön, alternativ och libertariansk medan TAN ska läsas som traditionell, auktoritär och nationalistiskt. Men Liedman tycker hela analysen är tveksam.
– GAL-TAN säger uppenbarligen något, men vad? Gröna och alternativa värderingar är vänster, men libertarianska kan både vara människor med en fri livsstil och en högerfigur som David Friedman. Det blir vilseledande. Traditionella och auktoritära värderingar liksom nationalism är höger. Så vad förklarar skalan egentligen?
Höger och vänster bygger på ekonomiska konflikter om fördelningen av samhällets resurser. Var man befinner sig på skalan handlar om synen på jämlikhet, ju mer jämlikt samhälle man vill ha desto mer vänster är man. Indelningen i GAL och TAN blir ett sätt att byta ämne, att som Liedman utrycker det "avpolitisera" ekonomin.
– Jag ser att vissa inom vänstern har börjat prata om klass igen. Det är bra. Men klasser ser annorlunda ut än tidigare, och människor drar andra slutsatser. De som känner sig undanskuffade, arbetare och de som bor på landet, de röstar i dag på SD.
För att kunna ändra på det räcker det inte att bara prata om klass, vänstern måste våga göra en egen maktanalys igen, med eller utan Karl Marx. Här har Sven-Eric Liedman en stor poäng. Ekonomiska sanningar behöver börja ses som de politiska åsikter de i själva verket är. Vänstersidan måste helt enkelt lära sig räkna.
För så länge ojämlikheten ökar kommer inte SD att minska, och så länge människor känner sig maktlösa kommer de att ge etablissemanget långfingret.