Charlotte, 63, betalar för F-kassans haveri

Under politikerveckan i Almedalen presenterade opinionsinstitutet Kantar Sifo en ranking över myndigheternas anseende. För sjunde året i rad kunde de redovisa att svenska folket i huvudsak har stor tillit till hur samhället är organiserat. Bäst betyg fick Kustbevakningen med 61 punkter följt av SMHI med 54. Medelvärdet för alla myndigheter låg på 30.

Försäkringskassan fick minus 20. Det var en närmast unik position eftersom bara tre myndigheter har negativt anseende, samtliga andra ligger på plus. Sedan året innan är Försäkringskassan även den myndighet som har fallit allra mest i anseende.

Vårdades i respirator

I veckan fick vi ännu ett exempel på varför. Aftonbladet kunde då berätta om Charlotte Ljungmark, 63, som trots förstörd rygg, dubbla hjärtstopp, stroke och cancer i halsen inte beviljas sjukpenning.

Samtidigt som hon vårdades i respirator efter ett hjärtstopp fick hon brev från Försäkringskassan med kravet att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

– Jag ringde till Försäkringskassan och förklarade hur det låg till. Då sa de att de tyckte att personalen på intensiven skulle köra henne till Arbetsförmedlingen. Det är absurt, berättar hennes dotter Maria för Aftonbladet.

Tyvärr är bristen på medkänsla satt i system. Charlotte är bara det senaste offret för hur politikerna systematiskt har monterat ner vårt sociala skyddsnät. Dagens regler är stenhårda och utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer. Ett av skälen till att Charlotte inte får sjukpenning är att hon inte skrev in sig på Arbetsförmedlingen i tid. Kanske räckte inte slangen på respiratorn så långt.

Skyddsnätet fungerar inte

Charlottes berättelse visar än en gång att vårt yttersta skyddsnät inte längre fungerar. När vi är som svagast och mest utsatta, när vi behöver varandra som allra mest får vi inte längre hjälp. Det är en skamfläck för en socialdemokratisk regering.

I veckan utsågs Nils Öberg till ny generaldirektör för Försäkringskassan. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) passade samtidigt på att ta bort målet om att pressa ner sjukpenningtalet till nio dagar år 2020. Det var välkommet, målet om dagar var från början ett väldigt konstigt sätt att styra verksamheten.

”Amatörmässig”

Samtidigt skrapar socialförsäkringsministern bara på ytan av de problem som finns.

För en dryg månad sedan larmade Margaretha Lööf-Johanson, läkare och specialist i allmänmedicin på Aftonbladet debatt om att "Myndighetsutövningen inom Försäkringskassan har förändrats radikalt och det förekommer allt fler bevis på att hanteringen är både rättsosäker och amatörmässig."

Lööf-Johanson arbetar i primärvården och skriver sjukintyg som sedan ifrågasätts av Försäkringskassan utan att de ens träffat patienterna. När man pratar med andra läkare verkar tyvärr hennes erfarenheter vara regel snarare än undantag.

Sjukvårdspersonal och specialister med många år i yrket får ägna lång tid åt att bli ifrågasatta och skriftväxla med tjänstemän i stället för att hjälpa patienter. Dessutom utan ersättning då Försäkringskassan inte ersätter läkare för det merarbete som de kräver.

Vetenskapsförakt

Den nya generaldirektören behöver göra något åt vad som närmast måste beskrivas som ett systematiskt vetenskapsförakt. Naturligtvis måste läkares ord väga tyngre än byråkraters vid bedömningen av sjukskrivningar. Under tidigare generaldirektörer verkar det ha utvecklats en myndighetskultur där alla som söker hjälp behandlas som potentiella fuskare. Detta är förmodligen den viktigaste orsaken till kassans bristande förtroende bland allmänheten, alla känner någon som blivit illa behandlad.

Att niodagarsmålet nu stryks är bra. Men det finns tre strukturella förändringar som behöver göras i Försäkringskassans arbete.
Den första handlar om att man måste börja ta mer individuella hänsyn till vilka möjligheter människor faktiskt har att återgå i arbete.

En utsliten 64-åring med sjuklig maka i norrlands inland har inte samma möjlighet som en 32-åring att ta ett enklare arbete som diskare i Stockholm. Innan 2008 kunde man väga in sådana särskilda skäl i en bedömning, denna regel borde återinföras. Försäkringskassan måste börja utgå ifrån verkliga människor, inte fiktiva standardmallar.

Ta respiratorn under armen

Det andra är att Försäkringskassan i dag prövar människors arbetsförmåga mot vad de kallar "normalt förekommande arbete". Dessa jobb finns alltså inte på riktigt. I princip bygger modellen på att Charlotte Ljungmark tar sin respirator under armen och ger sig ut på en teoretisk arbetsmarknad för att söka jobb som inte finns. Det är djupt ovärdigt för alla inblandade. Försäkringskassan måste börja pröva människors arbetsförmåga mot jobb som existerar, inte skrivbordsprodukter.

Och det tredje handlar om läkarintygen. I dag ställer Försäkringskassan krav på olika konkreta mätningar och tester från läkare. Det fungerar utmärkt om någon förlorat en arm, men det finns inga röntgenbilder på en utmattningsdepression.

Påfallande ofta blir det just kvinnors symptom som inte är tillräckligt konkreta och för vanliga arbetare eller någon som inte talar felfri svenska kan det vara betydligt svårare att få hjälp under de korta minuter man får träffa en läkare på vårdcentralen.

”Något går sönder”

Det mesta talar för att svenska folket inte vill ha det så här. Under valrörelsen 2014 fångade Stefan Löfven (S) känslan hos många människor efter åtta år av neddragningar i trygghetssystemen under Alliansen.

– Jag älskar Sverige och är stolt att bo i vårt land - men något håller på att gå sönder, sa han i den slutliga duellen med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Sedan valsegern samma år har Socialdemokraterna visserligen tagit bort stupstocken, men det räcker inte. I praktiken fortsätter människor att komma i kläm och utförsäkras. Charlotte Ljungmark är bara den senaste av en lång rad människor som farit illa av att Löfven ännu inte reparerat revorna i välfärden.

Den politiken håller inte en mandatperiod till.