Det vi har sett är bara början på katastrofen
Dödstalen stiger i Burma, och det är nästan outhärdligt att föreställa sig det helvete människorna i Irrawaddydeltat genomlider. Döda kroppar utspridda i terrängen. Krossade bostäder, ibland hela städer bortsopade.
I går sa Burmas utrikesminister att det kunde röra sig om över 10 000 döda.
Att juntan bad om omvärldens hjälp visar hur allvarligt läget är. Vid tidigare katastrofer har generalerna gjort allt för att tysta ned sanningen. När deltat sydväst om Rangoon svämmade över för några år sedan vägrade myndigheterna bekräfta förödelsen. Samma sak med de många svältkatastrofer som härjat Burma under juntans vanstyre. Generalerna har förnekat problemen och hindrat internationella biståndsorganisationer från att arbeta i de drabbade områdena.
Den här gången är katastrofen för stor. Den går inte dölja, och dessutom är juntan livrädd för ett folkligt uppror. Misslyckas man med katastrofhanteringen kan människor på nytt inta gatorna, som de gjorde i höstas.
För de internationella hjälporganisationerna innebär detta ett moraliskt problem. Ska de hjälpa en diktatur, som tveklöst kommer använda hjälpen för att stärka sin egen ställning?
Självklart måste omvärlden rycka ut till hjälp, men inte utan att ställa krav. Alla områden måste öppnas för humanitärt bistånd. Organisationerna måste få möjlighet att samordna sina insatser och samverka med det civila samhället utan att juntan lägger sig i och hindrar.
I bästa fall leder det till förändringar i juntans policy. Fast jag tvivlar. I går kom rapporter om att det ökända Inseinfängelset i Rangoon fattat eld under stormen. När fångarna försökte fly ur lågorna blev de nedskjutna av vakterna. Över trettio personer dödades.
Tyvärr har vi bara sett början på katastrofen. Det hårdast drabbade området har i århundraden fungerat som Burmas kornbod. Hela befolkningen är beroende av ris därifrån. Om skördarna skadats av cyklonen kommer riset ta slut, med nya hungerkatastrofer som följd.
Det kommer i sin tur leda till nya flyktingströmmar.
Redan i dag har miljoner människor flytt från Burma till grannländerna, inte minst Thailand. Många av dem lever i flyktingläger, andra arbetar i jordbruket eller i fabriker längs gränsen. Och som alla illegala immigranter är de hårt utsatta för exploatering.
Ännu fler flyktingar betyder ännu större humanitära behov. Paradoxalt nog finns det uppgifter som tyder på att stödet till flyktingarna längs gränsen har minskat sedan de stora demonstrationerna i september förra året. Samtidigt har världspriset på mat skjutit i höjden.
Det är en rätt typisk, och extremt tragisk utveckling. När strålkastarljuset slocknat glömmer man bort krisen och människors utsatthet.
I går startade biståndsorganisationen Diakonia en insamling till stöd för cyklonens offer. Diakonia har sedan länge biståndsprojekt på plats i Burma och vet hur man tar sig fram i skuggan av diktaturen. Andra organisationer har ryckt ut på samma sätt. Stöd dem!