Bakåtsträvande trend för högre utbildning
Något märkligt har hänt i Sverige.
Något föga debatterat, men på flera sätt avgörande för landets framtid.
För första gången på decennier har landets regering valt att sänka ambitionerna för den högre utbildningen.
Regeringen har tagit bort målet att minst hälften av alla i en årskull ska gå vidare till högre utbildning.
Dessutom har de i praktiken minskat antalet utbildningsplatser. Ett helt unikt beslut.
Nu är det kvalitet som gäller, inte kvantitet, säger regeringens företrädare.
Antalet utbildningsplatser har ökat i decennier. Inte som något självändamål, utan för att det behövs.
Politikerna har insett att ett modernt samhälle kräver en välutbildad befolkning. De har förstått att Sverige inte kan konkurrera med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Att Sveriges enda chans att hävda sig i den globala konkurrensen är att satsa mer på högre utbildning.
Ja, inte alla politiker förstås. De borgerliga partierna har relativt konsekvent varit emot satsningarna på små- och medelstora högskolor. Och de har definitivt motsatt sig bildandet av nya universitet. Det finns skäl att påminna om den saken, eftersom borgerliga partier brukar framhäva sig själva som de bästa på utbildning. Med borgerliga regeringar under 1990-talet är det inte säkert att vi hade haft några universitet i Örebro, Karlstad, Växjö eller Sundsvall.
I den hållningen har de dessutom stöd av landets nye universitetskansler, som i en intervju i augusti menade att Sverige inte bör ha mer än fem universitet. Oklart vilka av dagens fjorton han tänker sig att skrota.
Utbildningsminister Leijonborg har diskuterat möjligheten att ta in mer externa pengar till universiteten. Gåvor och sponsring. De mest attraktiva lärosätena, kanske Uppsala eller Lund, skulle få in betydligt mer pengar. Mindre högskolor och nya universitet får det svårare.
Slår man ihop de här olika processerna pekar allt mot att vi får en uppdelning av den högre utbildningen. Vissa orter får B-lärosäten, ett slags grundutbildningsfabriker. De stora, anrika utbildningsorterna, får elituniversitet.
Som av en händelse antyds just den utvecklingen som önskvärd i en nyutkommen skrift från högerförlaget Ratio. Fast bokens redaktör Nils Karlsson väljer att kalla de mindre lyckligt lottade lärosätena för ”utbildningscollege”.
I en av artiklarna i boken pläderar Andreas Bergh även för avgiftsfinansiering av högre utbildning. Med en sådan modell skulle den sociala uppdelningen fullbordas. Många studenter skulle tvingas avstå från de bästa utbildningarna av det enkla skälet att de inte har råd.
Jag inser att detta är den dystraste av möjliga utvecklingsvägar. I praktiken kommer regeringen säkert inte att ta alla dessa steg, i alla fall inte samtidigt.
Politikens riktning verkar ändå utstakad. En politik som drivs fram av den i grunden konservativa uppfattningen att kunskapen devalveras om den delas av fler.