-
23 OKTOBER 2010. Vart ska vänstern ta vägen?
Socialdemokraterna börjar hitta en bekväm förklaringsmodell. Den handlar om att socialdemokratin går dåligt även i andra länder, och att det därmed är händelser bortom partiledningens kontroll som är orsaken till valfiaskot.
Det är visserligen sant att det behövs en debatt om var vänstern ska ta vägen efter globaliseringen, klimatkrisen och finanskraschen. Och visst är det så att andelen som identifierar sig som arbetarklass likaväl som klassröstande minskar i Sverige och i övriga Europa. Men under tiden – för den debatten kommer knappast vara avslutad till 2014 – bör det vinnas val, och inte ges upp.
Powerpoint-skills räcker knappast
De goda nyheterna för Sahlin & co är att det inte ser så muntert ut för regeringen heller. Om vänstern saknar en modern, framåtsyftande politik, så är läget detsamma för Reinfeldt. Och han leder dessutom en minoritetsregering utan klar parlamentarisk strategi. Dessutom har han ett främlingsfientligt parti att navigera runt, vilket sammantaget kommer att sätta hans statsmannaskap på prov.
Med mindre än att världsekonomin brakar ihop fullständigt lagom till nästa val igen, kommer regeringsduglighet och Anders Borgs powerpoint-skills knappast räcka för att övertyga väljarna en gång till. I mer normala konjunkturlägen krävs det mer för att vinna val, förslagsvis en politik för framtiden.
Ett antal nya personer har visserligen lanserats på höga positioner. Det ska bli spännande att följa Sofia Arkelsten, Anna Kinberg-Batra och Erik Ullenhag.
Samtidigt har alliansen, bortom de nya ansiktena, uppenbart stora problem. I regeringsombildningen stärkte den teknokratiska Anders Borg-falangen sina positioner – utnämningen av Borg-klonen Peter Norman till minister är det tydligaste exemplet. Detta på bekostnad av de små allianspartierna, som tog rejält med stryk. Tydligast blev det med Reinfeldts förnedring av Centerpartiet, där lojala Maud Olofsson strippades på anslag och befogenheter och nya ministern Anna-Karin Hatt fick en låtsasportfölj.
Göran Perssons läxa
Ett dominerande parti utan idéer, ett krångligt parlamentariskt läge och en statsminister som utstrålar ”staten, det är jag”. Det är inte utan att det känns igen – och man behöver inte tillbaka till Ludvig XIV. Det gick ju inte så bra för Göran Persson heller.
Å andra sidan. Det enda som är farligare för socialdemokratin än att förklara valnederlaget med det diffusa ”vänsterns kris”, är att hoppas att Reinfeldt kommer falla på eget grepp. Därför kan det vara värt att påminna om den andra läxan från Göran Perssons sista mandatperiod – enbart en opposition som faktiskt tar tag i sina problem blir en verkligt farlig utmanare.