Social nedrustning precis som vanligt
Kommer ni ihåg hur det lät för ett år sedan? Det fanns, mitt i krisen, ett slags optimism i luften. Äntligen fanns utrymme att ifrågasätta de senaste tre årtiondenas blinda tro på marknaden. En möjlighet för demokratin att växa.
Jag minns Göran Greider första maj-tala i ett försommarvarmt Gagnef och Mikael Wiehes konsert i ett kyligare
Malungsfors. Entusiasmen blev nästan lite stötande. Trots allt blev bara i Sverige 100 000 människor arbetslösa under några månader.
I grunden fanns ändå samma känsla hos mig. Precis som så många andra som försiktigt ifrågasatt marknadens förmåga anade Aftonbladets ledarsida morgonluft. Inte skulle väl marknadsliberalerna visa samma arroganta självsäkerhet efter att sånär ha störtat världen i fördärvet?
I dag känns det naivt.
Visst kommer finanskrisen att leda till regleringar. Skatteparadisen har fått det lite varmt om öronen, bankchefer har fått sina bonusar ifrågasatta och den tyska regeringen förbjuder ”nakenblankning”.
Men mest kommer krisen att leda till det kriser brukar leda till. Stramare tyglar för vanliga människor. EU:s finansministermöten är numer avstämningsträffar i nedskärningar. Grekland, liksom tidigare i Baltikum, har föreskrivits samma recept av social nedrustning och privatisering som tredje världens länder sedan länge är bekanta med.
Den nya regeringen i Storbritannien annonserar budgetdisciplin. Är det någon som tror att sjukvård och utbildning ska skonas? Spaniens och Portugals planer har vägts av EU:s finansministrar och befanns för lätta. Större nedskärningar ska till.
Till och med Tyskland, den europeiska ekonomins motor, genomför ännu en drastisk budgetsanering.
Naturligtvis kan länder i längden inte leva med stora handelsunderskott och stater inte finansiera sina utgifter med lån. Det gäller inte minst USA, vars dubbla underskott hotar den globala ekonomin. Självfallet måste fusk med ekonomisk statistik beivras.
Med detta sagt, det var inte för mycket demokrati, eller för ambitiösa välfärdsprogram, som förde världen till randen av ekonomisk kollaps. Det gjorde banker och finansinstitut. Ändå är det deras krav som nu styr dagordningen.
Och det är vanliga människor, från Aten till Dublin, som får betala.