Corona-krisen och den anorektiska statens fall
Sverige har blivit ett samhälle utan marginaler
Jag är hemma hos en bekant som har ett mycket stort hus. Den gamla kåken som stegvis renoverats har maxat alla rotavdrag som funnits sedan 2007. Bergvärmen installerades med bidrag liksom solcellerna på taket. Utanför på den snöfria tomten syns välansade rabatter och en gräsmatta som platsat i British Open. Min värd är inte särskilt intresserad av trädgårdsarbete. Så här ser bidragsberoende ut tänker jag.
På vägen hem lyssnar jag på radions inslag om Corona-epidemin. Fler fall. Munskydden är slut. En smittskyddsläkare talar om vårdplatser. Vår beredskap är god, så förträffligt god att jag blir orolig.
Vad är det för samhälle vi har som ska hantera Corona-epidemin? Jo ett samhälle utan marginaler. Så slimmat att det inte finns en vårdplats till mycket sjuka ens i normalläge. Livsavgörande infrastruktur läggs till lägstbjudande. För ett par decennier sedan lades i praktiken försvaret ner eftersom hotbilden minskade ett ögonblick. Hamnar och förläggningar såldes, värnplikten avskaffades och skyddsrummen hyrdes ut. Krig skulle det aldrig mer bli, som någon konsult med hög timtaxa sa.
I denna anorektiska stat har även utvecklats en försumpad myndighetskultur. Poliserna ska bli fler säger politikerna. Men ingen lyfter det faktum att polisen verkar göra ett rätt dåligt arbete med de resurser de har. I Almedalen kan nazister spöa upp hbtq-aktivister med demonstrationstillstånd med hänvisning till en policy att registrera och lagföra. Det råkar vara den mest bekväma linjen för polisen. Att konfrontera demokratins fiender och därmed försvara demokraters demonstrationsrätt hade varit jobbigare.
En slags New Public Management-ifiering av staten har spritt sig där man följer kvalitetsprotokoll istället för att lösa sin uppgift. Jag lydde bara order, som man sa i andra system.
Det är ljudet av denna slappa byråkrati jag hör i inslagen om Corona-viruset. Politiker och statstjänstemän som likt politbyråns utsända vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 säger att det inte är någon fara. En pandemi har vi förmodligen otillräcklig kapacitet att ta hand om.
Om de första dödsfallen kommer i Sverige lär vi få en debatt om statens ansvar. Då tycker jag vi ska kräva att alla Milton Friedman-entusiaster kliver fram och berätta varför vi skulle montera ner staten.
Vi bör låta vår tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt förklara värdet av den minskade offentliga sektor han förverkligade när han sänkte skatterna med 140 miljarder per år.
Han valde att dränera statens grundfunktioner för att istället renovera och städa kök hos välbärgade människor.
Vi behöver höra hans ord igen i den avgnagda statens rike för att förstå hur vi hamnat här och varför vi måste sluta sänka skatten och montera ner samhället.