Delar av KD blir kvar i underlivet
Kristdemokraterna är egentligen två partier
När Ebba Busch Thor kliver upp på scenen i Umeå för att hålla sitt tal till partiets riksting som börjar i morgon gör hon det i motvind.
Ebba Busch Thor har både opinionen och delar av sitt eget parti mot sig. Kristdemokraterna har aldrig riktigt hämtat sig i opinionen efter att Lars Adaktussons abortröstande i Europaparlamentet avslöjades. En behaglig tillvaro med 12 procent i väljarstöd har bytts ut mot en mer krass verklighet där runt 6 procent av väljarna stöttar partiet.
Splittring i KD
Splittringen inom Kristdemokraterna syns på DN Debatt, där 11 tunga namn inom partiet, bland annat just Lars Adaktusson, i veckan tog strid mot partistyrelsen i frågan om familjeåterförening för flyktingar. De som partistyrelsen vill ska villkoras med försörjningskrav på ensamkommande barn och unga under 18 år för sina föräldrar. Att kravet provocerar inom ett parti vars politiska existensberättigande vilar på familjen är inte alls så konstigt. Partiledningens förslag är trots allt direkt familjefientligt och värnar dessutom inte barnen.
Nollvision om aborter
Motsättningarna inom Kristdemokraterna syns också i motionerna som kommit in till rikstinget. För även om Ebba Busch Thor vill prata om välfärdssvek och vårdköer, vill hennes partikamrater fortsätta prata om abortmotstånd. Det är naturligtvis besvärande för Ebba Busch Thor, som i likhet med Jimmie Åkesson arbetar för att tvätta bort stämpeln som abortmotståndets affischnamn i ett sekulariserat Sverige där stödet för aborträtten är starkt.
Bland motionerna lyfts förslag om samvetsfrihet för barnmorskor, fasta tidsgränser för abort och nollvision för aborter i Sverige. Ebba Busch Thor har partivänner som vill att partiet ska ”visa på vägar hur Sverige som land kan komma närmare den kristdemokratiska nollvisionen, d v s att allt färre fosters/ofödda barns liv medvetet släcks i framtiden.”.
Verkligheten besvärlig
Ebba Busch Thor har arbetat hårt för att skapa en naturlig position för Kristdemokraterna i ett nytt konservativt block. Hon har försökt göra KD till både ett parti för unga kvinnor genom att prata jämställdhet, och för arga män genom att driva en restriktiv migrationspolitisk linje.
Problemet är bara att det parti hon faktiskt leder i grunden är något annat, på gott och ont. Det syns både i frågan om flyktingpolitiken och i motståndet mot aborter.
Dessutom kan man fråga sig om borgerligheten verkligen behöver ytterligare ett parti som anstränger sig för att hamna så nära Jimmie Åkesson som möjligt? Det börjar bli väldigt trångt i det hörnet av svensk politik.