Lyckas Pia och Naser rädda danska högern?
Efter flera år av interna strider: vänstern på väg att återuppstå
KÖPENHAMN 11 november 2007. ”Vid min ålder lovar man inget bestämt”, sa Norman Mailer för någon månad sedan i en intervju. Han svarade på frågan om han skrivit sin sista bok.
Han hade skrivit färdigt. Dödsbudet kom i går.
Jag gick till bokhyllan för att bokstavligen känna av Mailers bortåt sextioåriga produktion, från den ohyggliga krigsskildringen De nakna och de döda, över reportageböckerna om Vietnam – motståndet till den tidiga och länge misskända Hjortparken. 1963 skrev han om Kennedyklanen: ”En amerikansk dröm”.
Mailer levde drömmen och lärde oss förstå det andra USA.
I veckan som gick var jag i Danmark för att höra Naser Khader debattera med Pia Kjærsgaard. Khader bröt sig nyligen ur radikale venstre, det annars klokt kulturradikala partiet, för att bilda eget. Ny alliance heter hans parti. Partiet skulle ersätta Kjærsgaards främlingsfientliga Dansk folkeparti som stödparti åt Anders Fogh Rasmussens högerregering. En fin idé.
Kjærsgaard och Khader enades om att vara snälla mot djur och mer överraskande om att Anders Fogh ska fortsätta som statsminister efter valet nu på tisdag. Fortfarande i nära samarbete med högerpopulistiska Kjærsgaard.
Naser Khader håller visserligen med vänstern om bistånd och invandring men i den avgörande frågan, vem som ska styra landet, bygger han allians med wienerbrödsrasisterna.
”Man har en uppfattning till dess man intar en annan”, sa den evige statsministern Jens Otto Krag. Han följde den regeln. Fast de danska väljarna förefaller ha övergivit den ideologin. Naser Khaders parti sjunker mot underjorden i alla opinionsmätningar. Kanske orkar han inte, ens med Kjærsgaards hjälp, rädda Anders Fogh Rasmussen.
Den danska vänstern, i åratal groggy av oändliga interna strider och personuppgörelser, håller på att återuppstå. Socialdemokrater och Socialistiskt folkeparti (sf) har passerat de båda borgerliga regeringspartierna med till synes betryggande marginal.
– Vi har lyckats skriva om den politiska dagordningen, säger Henrik Kastoft när vi talas vid på sf:s högkvarter i Christansborg, där klasar av ungdomar klistrar kuvert, klär ut sig till sandwichmän/-kvinnor och redan jublar över partiets väntade framgångar, kanske tolv nya mandat.
– Väljarna minns att Fogh Rasmussen skickade soldater till USA:s krig i Irak och att han betalade Björn Lomborg miljoner för att han skulle åka jorden runt och förneka klimatkrisen.
Vänsterns framgångar byggs av kvinnor, missnöjda med högerns miljöpolitik, marknadsanpassningen av skolor och vård och trötta på regeringsalliansens eviga hets mot flyktingar.
Antalet beviljade asylansökningar kan numera räknas i hundratal, en bråkdel av de svenska siffrorna. Ändå brölar statsministern: Om flyktingar i Danmark släpps ur sina kaserner, kommer landet att översvämmas av invandrare.
Socialdemokraterna och radikalerna distanserar sig, väl försiktigt, till den sortens spekulation i främlingsskräck. Båda partierna håller sig med en ung kvinnlig ordförande. Helle Thorning-Schmidt, som med viss möda lyfter socialdemokraterna ur källaren, kan bli statsminister.
När jag lyssnar till henne, välutbildad, verbal, självsäker, påminner jag mig Ségolène Royal. Hon blev av manliga kritiker rekommenderad att sköta sina barn i stället för att söka bli president. I Danmark ekar högeroppositionen: Helle kan inte bli statsminister, för då skulle hon inte hinna med sina barn.
Thorning-Schmidt, i bland placerad till höger i sitt parti, får ingen hjälp från LO, som tämligen passivt följer valrörelsen från sitt flotta, nybyggda glasbygge nära de gamla hamnkvarteren. Inte ett öre, vare sig till socialdemokraterna eller sf. LO föredrar att driva realförhandlingar med högerregeringen som vilken enkel lobbygrupp som helst. Ett argument kan förstås vara att mer än hälften av LO- medlemmarna röstar höger.
Näringslivets elit, A P Möller och andra, fortsätter dock att ösa ut miljoner till regeringspartierna och Dansk folkeparti.
Jag läser en biografi över just avgångne LO-ordföranden Hans Jensen för att försöka förstå fackets politiska strategi. Till slut finner jag en klargörande formulering: ”Nogle gange tror jeg ikke helt hovedet ved hvad röven går och laver”. (Översättning: Ibland tror jag inte huvudet helt och hållet vet vad röven gör).