Italien en het bananrepublik
År 1968, som förvandlats från uppror till parodi, skrev jag min första ledare i Aftonbladet. Den kan ha handlat om Koncentrationsutredningen eller om Låginkomstutredningen. Två teman avförda från vår liberala tids dagordning.
Avgående och tillträdande chefer för den här sidan har gjort flotta programförklaringar. Vid återkomsten till ledarsidan nöjer jag mig med ett litet högtidstal.
Den alltmer utbredda hejarklacks- och ombudsmannajournalistiken måste bekämpas. Alla känner tekniken. Ett par anställda propagandister från, låt oss säga, Handelns utredningsinstitut skriver en debattartikel och betonar vikten av växande löneskillnader. Dagen efter instämmer samma tidnings liberala ledarsida kraftfullt med tillägget att vetenskapen helhjärtat stöder stora löneskillnader.
De fattiga måste börja se vetenskapligt på sina eländiga villkor.
Punkt två. Vi måste skriva mer om Europa. Om Metalls generalstrejk i Italien, romernas villkor i Ungern, slavarbetet i södra Spanien, pensionärsmisären i England, kolonialismens ansvar för den blodiga krisen i Algeriet, skoleländet i Frankrike, katolska kyrkans oerhörda problem att rekrytera präster, försöken att bryta sönder fackliga rättigheter i Tyskland. Vardagsvillkoren helt enkelt, sådant som ingen välartad utredare från näringslivet eller varm Europavän inom borgerligheten någonsin bekymrar sig om.
Sommaren har jag tillbringat i Neapelområdet, tillsammans med Marseille min favoritplats i Europa.
”Universums vackraste plats”, så beskrevs Neapel av den franske författaren Stendhal, fast det var för några år sedan.
Numera lever två tredjedelar av alla familjer i fattigdom. De gamla spanska kvarteren ser fortfarande ut som kulisser till en sorglig opera. På husväggarna läser jag stenhårda paroller mot G 8-mötet, Berlusconi och framför allt mot ägarna av stans så ärorika fotbollsklubb, numera nere i division två. ”En skam för stan. Vi betalar inte biljetterna”, varnar supportrarna med en Dario Fo-formulering.
Neapel är en av de få italienska städer som styrs av vänstern. Vi firade på piazza Plebescito hösten 1993, när vänsterdemokraten Bassolini slog ut borgerlighetens utvalda, fascisten Alessandra Mussolini.
Vänstern, som hunnit rusta upp stans centrum och bygga nya kulturinstitutioner, har sin mäktigaste motståndare i camorran, den lokala maffian.
Camorran har tagit över stora delar av den mäktiga romerska ruinstaden Pompeji. Stödpengarna från EU och Rom styrs rakt in i camorran, som också pumpar ut beskyddarpengar från guider, biljettförsäljare och butiksinnehavare. En tredjedel av Pompeji har stängts. Ruinstaden är snart lika kaotisk som när lavan och askan vräkte fram för bortåt två tusen år sedan. Vildhundar driver omkring i området, turister stjäl med sig mosaikbitar och det enda stället där man kan pissa är i det gamla bageriet.
Myndigheterna vill kalla in militär. Ett fint jobb för EU:s krigsförebyggande styrkor.
Heja Berlusconi, skrev Carl Bildt eller någon annan kåsör efter de italienska valen i maj. Il cavaliere öppnade hårt: privatiseringar för 75 miljarder, löften om skattesänkningar för de rikaste och för bolagen, indragna fackliga friheter, kriminalisering av invandrare ”utan papper”, reklamförbud för en offentlig tv-kanal (mer annonspengar till hans egna kanaler), fiffel med redovisning av de offentliga finanserna (Valutafonden fick tillrättavisa), legalisering av bokföringsfiffel (befriar Berlusconi från två åtal), stöd åt Bushs rymdmilitära upprustning och omfamning av Israels krigsledare Sharon.
Förra gången orkade Berlusconi sköta regeringen i sju månader. Den här gången försvann han in i dimmorna efter två. Efter dödsskotten i Genua hjälpte inte ens hans höga klackar, han syntes knappt ändå. Jag skymtade honom när han höll sin hårdföre inrikesminister i handen. I parlamentet kröp han bakom postfascisten Fini, som inkännande hyllade den auktoritära, stridsberedda staten.
Hösten blir het i den nyblivna bananrepubliken Italien.