Terror mot Trollhättan
Det finns stunder man inte glömmer. Nyheter som etsar sig fast och som skapar ett före, och ett efter.
Det finns saker som inte går att förlåta, knappt att förstå.
Att en ung man kan gå in i en skola med stickvapen och av politiska skäl döda barn är obegripligt, det går inte att ta in.
Som när en man tog båten ut till en ö full med barn med ett skarpladdat gevär. Eller som när någon ville spränga män, kvinnor och barn på en gata mitt i julhandeln.
Det kan inte hända här.
Ensam – men ändå inte
I juli 2011 skrev Expos chef Daniel Poohl angående Anders Behring Breivik:
”Han kan ha agerat ensam, det vet vi inte allt om. Men han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.”
Han var ensam, men ändå inte.
Vi vet inte allt om den ensamme unge mannen i Trollhättan. Vi kan inte heller fråga eftersom polisen tvingades skjuta verkanseld för att få stopp på honom. Polisen har bekräftat att motivet tycks vara rasistiskt.
Vissa frågor kanske aldrig får svar.
Men än så länge tyder inget på att han hade några medhjälpare.
Tid att sörja
Nu är tid för sorg och för att krama sina barn. Och för polisen att göra sitt arbete.
Men terrorn i Trollhättan måste också få sätta spår i hur den högerextrema rörelsen på nätet, och på gatorna, ska hanteras. Den måste sätta spår i Säkerhetspolisens prioriteringar och resurser.
Och den borde vara startpunkten för ett arbete för att minska polariseringen i samhället. Ett arbete där alla behöver delta.
Sverige är ett litet land som har hanterat svåra stunder tidigare.
Vi har gjort det tillsammans.