Alliansen går från zombie till stendöd

Hur länge blir Ulf Kristersson kvar som partiledare?

Det finns ett kroppsminne om mod i Annie Lööfs (C) självbiografiska bok Sanningens ögonblick (Ekerlids 2018) som nog förklarar en hel del just nu. Det var januari 2013 och hon befann sig i Thailand på sin något försenade bröllopsresa bland kritvit sand och nästan turkost vatten. På avstånd bevittnade hon hur Centerpartiet i ett vintermörkt Sverige självdestruerade inför öppen ridå tack vare ett förslag till nytt idéprogram.

Enligt utkastet ville Centerpartiet införa månggifte, fri invandring och ta bort skolplikten. Nyliberalerna på Stureplan jublade medan gammelcentern i bygderna gick i taket. I morgonsofforna slet opinionsbildare från alla läger partiet i stycken. Annie Lööf avbröt smekmånaden och satte sig på planet hem.

Att ta tjuren vid hornen fungerade. Jag minns fortfarande SVT Aktuellt där hon intervjuades samma dag som hon landade. På Aftonbladets ledarsida hade vi veckorna innan spekulerat i att hon kanske var på fallrepet, att hon precis som Håkan Juholt (S) året innan skulle krascha innan hon blev varm i kläderna. Men väl i Aktuelltstudion var hon självsäker, viftade bort kritiken och tog kommandot.

Oj då, tänkte jag, vi har underskattat henne. Rejält.

Känns i magen

Den stora skillnaden mellan Annie Lööf och två andra partiledarnoviser, Håkan Juholt och Anna Kinberg Batra (M), som de senaste åren hamnat i trubbel var hennes mandat. Juholt och Kinberg Batra valdes utan motkandidater i interna processer där partiernas småpåvar förhandlade i slutna rum. Lööf valdes i stället i öppen konkurens med två andra kandidater och fick kämpa för varje röst. Det gav henne styrka och en intern förankring som höll även under idéprogrammets orkanvindar. Men i Sanningens ögonblick känner man verkligen i magen hur tufft det var för henne att stå pall.

I fredags lämnade Ulf Kristersson ett ultimatum på Facebook till Centern och Liberalerna och krävde att de ska släppa fram honom som statsminister trots att han i så fall blir beroende av SD. Han lanserade modellen "3-2-1" där en Alliansregering kan tillträda utan att alla partier ingår. Om Centern tycker det är jobbigt att regera med stöd av SD så kan M göra det själva, tycktes kärnan i budskapet vara. "Det bör rimligen sätta stenhård press på Liberalerna och Centerpartiet." myste Dagens industris ledarsida.

Ofattbart tafflig

Strategin framstår som ofattbart tafflig. Bara ett par timmar efter Facebookinlägget sa Jimmie Åkesson (SD) blankt nej till att ge passivt stöd. Därmed föll i praktiken alltihop. Och den "stenhårda pressen" på Centern och Liberalerna slutade i går med att både Jan Björklund (L) och Annie Lööf berättade att de kommer att rösta nej i fall talmannen lägger fram Ulf Kristersson som statsminister som läget är just nu. Senare på kvällen kunde ekoredaktionen på Sveriges radio berätta att Ulf Kristersson därför ger upp försöken att bli statsminister för den här gången. Redan i dag, söndag, kommer han att träffa talmannen och meddela att sonderingen misslyckats.

Ulf Kristersson är vald i samma interna process - egentligen en kröning - som hans företrädare Anna Kinberg Batra. Hur länge blir han kvar som partiledare nu när åskmolnen hopar sig?

Reaktionen på nätet efter Centerns och Liberalernas besked lät inte vänta på sig. Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa hånade Annie Lööf och tyckte att hon borde äta upp sin sko. M-politikern Ann Heberlein kallade Jan Björklund för "Judas". Frågan är om stämningen i "Alliansen" kan bli så mycket sämre.

Saknar förtroende

Inom politiken finns två hårdvalutor, röster och förtroende. Ulf Kristersson saknar i dag rösterna som krävs för att regera. Hans retorik efter valet har skapat skyhöga förväntningar bland M-sympatisörerna som han inte kommer att kunna infria. Ledarstilen med tvärsäkra uttalanden och ultimativa krav har varit ett fiasko. Därför börjar även förtroendet att försvinna. Den allians som det tog Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund flera år att svetsa samman håller snabbt på att upplösas på grund av slarviga förberedelser och dåligt politiskt fotarbete. På de fem veckor som gått sedan valdagen har Alliansen under Ulf Kristerssons ledning gått från levande död - till bara död.

Samtidigt öppnar gårdagens genomklappning nya möjligheter. Om Annie Lööf och Jan Björklund står fast vid att inte släppa fram en regering som kräver stöd av SD så återstår i praktiken bara ett verkligt alternativ - att överge blockpolitiken. Båda mittenpartierna öppnade i går en liten dörr på glänt till att sitta i en S-ledd regering. Men dit är det ännu långt kvar och Socialdemokraterna måste göra allt för att vara ödmjuka och lyhörda i de samtal som nu väntar. Gör inte om Ulf Kristerssons misstag.

Respekt

Både Annie Lööf och Jan Björklund förtjänar respekt för att de stått vid sitt ord när det gäller SD. Deras väljare fick vad de röstade för. Men Sverige har långt ifrån någon regering än och den parlamentariska situationen är fortfarande oerhört komplicerad.

I Sanningens ögonblick berättar Annie Lööf om hur hon mitt i idéprogramskrisen fick ett sms från utrikesminister Carl Bildt som kom att betyda väldigt mycket. "Oavsett hur vinden blåser för ögonblicket respekterar folk långsiktigt de som står pall och står upp. Man lär sig efter ett tag att allt blåser över. Och det som folk till slut noterar är vad som står kvar." Orden har fastnat, berättar, hon, nedskrivna på en lapp och uppsatta med tejp på bokhyllan vid hennes skrivbord.

Efter i går är det uppenbart att de hänger kvar där än.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.