Skränhögern flabbar medan M-väljarna flyr
”’Så länge de har Hanif Bali kan de aldrig få min röst’ – Fredrik Virtanen. Bättre endorsement kan man inte önska sig”.
Så twittrade den moderata riksdagsmannen malligt i torsdags med över tusen digitala ryggdunkningar som följd. Jag hade sagt så i den politiska podden ”Åsiktskorridoren” och Bali ansåg att bättre beröm inte går att få. Vilket är mycket talande för hur arrogant vilse i pannkakan Moderaterna är.
Riksdagsman Hanif Bali är okänd för de flesta men en höjdare inom Moderaterna, blott 29 år gammal är han redan medlem i den mäktiga partistyrelsen, och framgångsrik på Twitter och Facebook.
Bali är såväl avskydd som fruktad av vänstern och socialliberaler för sitt sätt att bemöta meningsmotståndare (”käften batikhäxa” är ett exempel han själv nämnt med stolthet) och sin ökända hatsvans som han inte ser sig skyldig att tillrättavisa.
Han är också idol för vissa ungmoderater och många SD-anhängare tack vare denna råa jargong, som att kalla profeten Muhammed för ”analfabetisk pedofil ökenkrigsherre” och påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou, Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och TT:s politiske reporter Owe Nilsson. Och många, många andra. Mig också givetvis. Möjligen har han hyfsat tonen en smula sedan delar av Moderaternas kommunikationsavdelning, uppbyggd enligt aggressiv Donald Trumpsk personpåhopps-modell, fick sparken efter skandalerna i höstas.
Men, vilket är viktigt att påpeka: Bali själv, liksom hans många fans, tycker att han är jätterolig. ”Jag skiter i om det är stötande”, svarade han apropå sitt pedofiluttalande om profeten Muhammed.
Bali är så mycket rock’n’roll en borgare i detta caffelatte-rike kan bli. Och mitt ogillande ser han som ett mått på sin framgång.
Där har han underbart fel. Bali förväxlar sina sociala medier-applåder med den dystra verklighet som Moderaterna vaknar upp till varenda dag – raset bara fortsätter. Var fjärde väljare har nu lämnat M sedan det redan dåliga valet 2014, enligt opinionsundersökningar.
Såklart.
Det var ju just precis mig – alltså demografiskt såna som mig – som Nya Moderaterna 2006 vann regeringsmakten tack vare. Fredrik Reinfeldt triangulerade partiet mot mitten i både ekonomiska och kulturella frågor. Från att ha varit partiet för grosshandlare, nationalkonservativa och Östermalmselit lyckades man även förmå urban professionell medelklass med progressiva värderingar och småborgerligt ”livspussel” att sluta vara sossar eller miljöpartister och bli moderater.
Inte bara skattesänkningarna gjorde M störst på Södermalm där jag bor.
Detta ”lite schystare” och modernare Moderaterna lämnade samtidigt ytterhögerflanken ledig för Sverigedemokraterna och det är detta som partistyrelsen nu försöker reparera, helt utan framgång.
Dessa varianter på mig som blev moderater 2006 eller 2010 vämjs över återgången till det parti som Moderaterna vanligtvis var innan Reinfeldt liberaliserade partiet. De ser Hanif Bali härja på Twitter, partisekreterare Tomas Tobé tala om ”godhetssignalering”, hur M tar makten i Hässleholm med SD-politikern Ulf Erlandsson som sprider myter om att afrikaner har låg IQ. Och hur Anna Kinberg Batra söker makten ihop med rasisterna på riksplanet.
Till och med näringslivet föredrar numera Annie Lööf framför Kinberg Batra, rapporter Dagens Industri. Och några SD-väljare kommer förstås inte tillbaka, varför välja kopian när M just legitimerat originalet?
Moderaterna har tappat kollen på både sina gamla hyggliga Lionsfarbröder och sina nyfunna urbana väljare. Men skränhögern inom partiet bara fortsätter hånflabba.