Sveriges glesa delar funkar som ett u-land

Lever i ett mardrömsscenario

Jag har aldrig förstått de som förbereder sig inför katastrofer. De bunkrar upp med mat, första hjälpen-lådor och ficklampor. Det är inte för att jag tror att jag skulle klara mig bra ändå, utan jag har självinsikt nog att förstå att jag är den första som skulle stupa om apokalypsen kom. Vad är ens livet utan mobiltäckning, favoritserier och take away-sushi? Undergången – tänkte jag, tills jag insåg att människor i Sverige faktiskt lever mitt mardrömsscenario.

De flesta brydde sig nog inte när den fasta telefonin började försvinna och det gamla telefonnätet i Sverige började läggas ned. Vi har ju ändå våra mobiler. Men i många delar av Sverige fungerar mobilnätet så dåligt att du inte ens kan ringa utomhus. För äldre och funktionshindrade som är beroende av trygghetslarm blir situationen särskilt utsatt. Enligt en rapport från Socialstyrelsen kommunicerar de flesta trygghetslarmen via mobila nät, vilket betyder att tillgången till ett fungerande mobilnät är helt avgörande. Funkar inte mobilnätet, så finns det ingen möjlighet att larma.

Postnord vill spara i glesbygden

På en del orter med hög turism under sommarmånaderna ser de boende till att betala räkningar och använda internet på morgonen – innan turisterna går upp och nätet kraschar. Inget internet, ingen mobiltäckning och ingen fast telefoni ger redan u-landsvibbar. Men hur fungerar andra kommunikationssätt?

Det är knappast någon som skickar brev längre, men de flesta tar nog för givet att kunna hämta posten någon gång per dag. Det är ändå mysigt med morgontidningen, och det är skönt att få en påminnelse om läkartider, deklarationspapper och bröllopsinbjudningar. Men på grund av vinstkrav på Postnord så vill de nu spara pengar – och det gör de helst i glesbygden.

På vissa ställen vill de att människor ska ta sig 2,7 mil för att hämta posten. Det är som att be Danderydsbor i norra Stockholm hämta posten i Rågsved. Som att det någonsin skulle hända.

Liberalernas misslyckade kampanj

Det finns förstås många andra utmaningar med att bo i glesbygden. I veckan fick många svenskar, tack vare Liberalernas misslyckade kampanj, lära sig att det är lättare att ta tåget till Paris än till Piteå, eftersom det inte går några tåg till Piteå.

Samtidigt är det svårare att komma i kontakt med vården, myndigheter och andra instanser som många av oss tar för givet ska finnas utanför dörren. På så sätt är jag lika lite förberedd på att flytta till glesbygden som jag skulle vara inför en kommande apokalyps.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.