ÅSIKT

I Kina har censuren förbjudit Nalle Puh

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Demonstration i Hongkong där man bär en docka av Nalle Puh, en ironisk symbol för president Xi Jinping

PEKING Det är vår i luften och magnolian har slagit ut. Mausoleet på Himmelska fridens torg med Mao Zedongs balsamerade kropp är dock stängt. Kvarlevorna är hos en konservator för inoljning, får vi veta. Utanför Nationalmuseum har en grupp unga kommunister samlats.

De tar selfies med hammaren och skäran, skrattar högt och vinkar muntert till några förbimarscherande unga män i strikt kostym. De får ett leende tillbaka. Överallt råder ordning och lugn, stämningen är inte på något sätt hotfull.

Nationalmuseum följer kommunistpartiets officiella historieskrivning. Från en utställning om Pekingmänniskan, en förmänniska av arten homo erectus som ska ha levt i området för 400 000 år sedan, till att Kina landar på månen. Den viktigaste utställningen är "Vägen till förnyelse" om Kinas vandring från ett förnedrat land vid mitten av 1800-talet till dagens supermakt under president Xi Jinpings ledning.

Kommunistpartiet grundas

Västmakternas koloniala krig mot Kina på 1800-talet liksom konflikterna med Japan skildras i allt sitt barbari. Kommunistpartiets grundande 1921 beskrivs som historiens vändpunkt, en "jordbävningsliknande händelse" och Mao Zedong framställs som en av andra världskrigets segrare. Den mikrofon i vilken han utropade Folkrepubliken Kina 1 oktober 1949 har bevarats. Liksom Mao Zedongs skor.

Delar av historien har förvrängts. Det "stora språnget", tvångsindustrialiseringen på 1950-talet då över 40 miljoner svalt ihjäl, beskrivs visserligen som problematisk. Men samtidigt var det ju viktigt att Kina blev ett industriland, förstår man.

Även kulturrevolutionen skildras på ett liknande sätt. Att ytterligare ett par miljoner människor strök med nämns inte. Kina är mästare i vad som på reklamspråk kallas "storytelling", konsten att berätta en historia. Mao Zedong enade Kina och utropade folkrepubliken, hans efterträdare Deng Xiaoping reformerade ekonomin och nuvarande president Xi Jinping återger Kina dess rättmätiga plats i världen.

Efter en halv dag på Nationalmuseum inser var och en att kommunistpartiet är den logiska slutpunkten på tusentals år av obruten kinesisk civilisation.

Sverige erkände 1950

Sverige erkände som första västland Folkrepliken redan 1950, nästa år är det 70-årsjubileum. Sedan dess har stämningen oftast varit god men numera finns en hel del grus i maskineriet.

Förra veckan hade kommunistpartiets tidning Folkets Dagblad en ledare med hårda ord mot Sverige eftersom Migrationsverket gett flyktingstatus till folkgruppen uigurer, ett muslimskt folk som lever i Xinjangprovinsen i nordvästra Kina. Uigurer löper risk att godtyckligt gripas och placeras i omskolningsläger, enligt Migrationsverket. Det är skäl för asyl.

Ett ännu större problem i relationen mellan länderna är att Kina har fängslat den svenske medborgaren Gui Minhai. Han förestod en bokhandel i Hongkong som gav ut böcker med ofördelaktiga detaljer om livet i den kinesiska eliten och står anklagad för diverse - möjligen uppdiktade - brott.

Kina vägrar i dagsläget låta svenska ambassaden ens få träffa honom. Affären Gui Minhai har även fått inrikespolitiska konsekvenser i Sverige eftersom förre ambassadören i Peking, Anna Lindstedt, just nu utreds av Säkerhetspolisen i en märklig härva där hon anklagas för att ha överskridit sina befogenheter i förhandlingar med Kina.

Gui Minhai

Det är lite svårbegripligt att Peking med sin erkänt skickliga underrättelsetjänst inte verkar förstå hur mycket frågan om Gui Minhai kommer att påverka relationerna om han inte släpps fri snart. Det kan, om inte annat, bli ett ganska trist 70-årsjubileum.

Om den offentliga propagandan, som på Nationalmuseum, är en hörnsten i Kommunistpartiets styre så är kontrollen av internet en annan. Att surfa på sin mobil i Kina är därför en märklig upplevelse. Det finns inget Google, Facebook eller Twitter och många stora internationella medier är blockerade.

Systemet kallas "The Great Firewall of China", den stora kinesiska brandväggen, och kombineras med strikt censur av bloggar och sociala medier. Efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 har myndigheterna slagit ner hårt på all opposition och efter den arabiska våren har repressionen ökat ytterligare.

Nalle Puh utmanar partiet

Nalle Puhs öde är talande. Den lilla tjocka björnen som gillar "honing" är nästan på pricken lik president Xi Jinping och 2013 började bilder som jämförde de två cirkulera på kinesiska sociala medier. Kommunistpartiet uppfattade att folkhumorn - helt riktigt - utmanade dess auktoritet och förbjöd björnen.

En skillnad från europeisk historia är att Kina aldrig haft någon motsvarighet till upplysningstiden, det 1700-tal av filosofiskt och politiskt tänkande som ledde till de franska och amerikanska revolutionerna. Upplysningens idéer om demokrati, individuell frihet och mänskliga rättigheter fick inget större genomslag i det kejserliga Kina.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, brukar skilja på hård och mjuk upplysning. Den hårda handlar om teknologi, naturvetenskap och administration medan den mjuka innehåller religionskritik, demokrati och etik. I Europa tror vi att de följer på varandra.

Mjuk upplysning

Kinas utveckling är därför egentligen en omöjlighet. Ekonomisk liberalisering och marknadsekonomi bör leda till politisk frihet och krav på demokrati. Ökad repression borde i sin tur torrlägga vetenskaplig utveckling och ge färre innovationer. Men ingenting av detta har hänt.

Kina är landet som både förbjuder Nalle Puh och samtidigt skapar världens häftigaste appar, som kombinerar kapitalistisk ekonomi med kommunistisk politik och inte alls har stagnerat a la Sovjetunionen bara för att de kastar sina intellektuella i fängelse.

Redan i dag är megastaden Shenzhen lika intressant som Silicon Valley när det kommer till teknikutveckling och kinesiska universitet börjat ta upp kampen med de bästa amerikanska.

Sven-Eric Liedmans mjuka upplysning verkar helt enkelt vänta på bättre tider. Det är inte bara Nalle Puh som har anledning att vara fundersam inför framtiden.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM