Arvet från Mandela är på väg att förskingras
Missnöjet med Mbeki
öppnar upp för Zuma
16 december 2007. Inför en hänförd publik drar Jacob Zuma igång sin kampsång: Awuleth umshini wami – Ge mig mitt maskingevär.
Zuma är folkets man, född för 65 år sedan i en fattig by i norra Kwa Zulu.”100 procent zuluboy”, står det tryckt på anhängarnas t-shirts.
Stämningarna från Mandelas och Tutus väldiga Freds- och försoningskommission tycks ha klingat av. Maskingeväret har förvandlats till valargument, tribalismen till en personlig tillgång.
Jacob Zuma är regeringspartiet ANC:s vice ordförande, för en tid var han också landets vice president. Han föll från den posten sedan han anklagats för såväl korruption i miljonklassen som våldtäkt.
Åklagaren la, möjligen tillfälligtvis, ner processen.
Zuma står därmed mycket nära den presidentpost i det demokratiska Sydafrika som Nelson Mandela först av alla erövrade. Majoriteten av ANC:s lokala organisationer stöder nämligen honom, när partiet i dag öppnar sin 52:a kongress. En bekräftad seger för Zuma och han kan med största säkerhet kalla sig statschef efter valet 2009.
Hans karriär följer befrielserörelsens breda spår av kamp, uppoffring och romantik. Kort skolgång, fattigdom, medlemskap i ANC i tonåren, ledare för rörelsens väpnade gren MK, deporterad till fångön Robben Island i ett decennium. Därefter kamp från exilen.
Zuma förenar politisk radikalism med stark förankring i konservativa traditioner: polygam, ett tjugotal barn, homofob, manschauvinist. På människorättsdagen nyligen mer än antydde han sympatier för dödsstraffet.
Zuma lyfts mot den högsta av alla demokratins poster av det militanta gruvfacket, den två miljoner starka landsorganisationen Cosatu, kommunistpartiet och ANC:s kvinnoförbund. I princip också av Winnie Madikizela Mandela, som annars låtsas medla i det ödesdrama där Zuma står mot presidenten Thabo Mbeki.
Winnie skulle kunna vara Zumas förebild: folktribun. Magisk identifikation med det utsatta, fattiga, förtryckta. Rebelliskt uppror mot makten och eliten också när den klär sig i ANC:s svart-gul-gröna färger.
I presidentpalatset i Kapstaden förbereder Thabo Mbeki sin svåraste kamp. Han, som en gång skickades till Storbritannien och Moskva för att förbereda sig för makten och som tidigt var smord till de högsta ämbeten av ANC:s gamla ledning, saknar den 400?000 medlemmar stora ANC-organisationens förtroende.
Tretton år av frihet kan vara rubriken för landets framgångssaga: försoning och fred, demokratiska institutioner, stora sociala projekt med miljoner nybyggda hus, el och vatten, fri skolgång och gratis primärvård. Landet myllrar och sjuder av det civila samhällets verksamheter. Alla slags organisationer finns, från medborgarnas alternativa budget till kamp mot privatiseringar och för förnybar energi.
Fattigdomen gnager sig kvar. Arbetslösheten är i praktiken 40 procent. Förväntningarnas missnöje sköljer över presidenten. Stum, distanserad, elitistisk viskas det så att det hörs över hela det vackra landet.
Varje dag mördas 49 personer. 125 kvinnor våldtas. Statistiken dryper av blod och våld. Samma kalla rapporter berättar att 365?000 årligen dör av aids.
Jag påminner mig smärtsamma besök på aidskliniker och en sorgemässa i ärkebiskop Tutus kyrka i Kapstaden, där jag hörde honom predika den hoppfulla valdagen 1994.
Mbeki flydde aidsepidemin. Kallade den en västerländsk sammansvärjning, förnekade smittorisker och litade till charlataner. Presidenten hukade av falsk lojalitet för den galne diktatorn i Zimbabwe.
I dag samlas ANC:s drygt 4?000 delegater i Polokwane beläget i Limpopo, på gränsen till Mugabe-landet och i en trakt där britterna en gång höll koncentrationsläger. Zuma och Mbeki, som en gång gemensamt ledde de förhandlingar som inledde nedmonteringen av apartheid, står mot varandra.
Den ene vänsterpopulist men angelägen om den internationella kapitalismens investeringar.
Den andre, den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.
Ett av Mbekis klassiska tal handlar just om Sydafrikas två nationer.
Vad händer, säger han, med ett land vars drömmar slits sönder.
Han ger själv det hotfulla svaret: Landet exploderar.