Vi blev ju varnade för att Kristersson är lat

En månad efter valet vet vi inte ens vilka partier som ska regera

Trevlig, klok, lat, enligt Torbjörn Nilsson. Och snart statsminister.

På onsdag går Ulf Kristerssons sonderingstid för nästa regering ut. Och vi vet fortfarande inte vilka partier som ska sitta i den.

En hel månad efter valdagen vet vi... nästan ingenting.

Mer än att L och SD, enligt läckor, blockerar varandra i regeringsfrågan och att ingen av dem fegat ur än.

Stefan Löfvens uppdrag för fyra respektive åtta år sedan var rakare. Han sonderade stödet för en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det var lika tydligt innan valen som efter. Löfvens problem var att han saknade majoritet, något Ulf Kristersson redan har. Alltså borde allt kunna gå på ett par dagar. Och innan valet framställdes denna regeringsbildning som en promenad i parken.

Så varför tar allt sådan tid?

Jag tror jag har ett svar – det tar alltid tid med Ulf Kristersson.

Daniel Suhonen satte fingret på detta redan i en krönika på denna ledarsida 2018. Han refererade vad hans moderata vänner brukade säga mellan skål och vägg.

”Att Ulf Kristersson är en bra kille, men att han har en liten defekt.

Han är så lat.”

Reaktionen på krönikan var festlig. En stor del av moderaternas riksdagsgrupp gick till motangrepp på Expressens löpsedel. Men inte alla.

Även Torbjörn Nilsson, nu politisk reporter på Svenska Dagbladet, beskrev samma fenomen. I Expressen skrev han: ”Ulf Kristersson är en person som dras med ett rykte om att vara lat.”

Exemplen var många. Från att han vill ta långa semestrar till att han inte kunde klämma ur sig texter i tid som Per Unckels sekreterare. Och att han inte fick något gjort varken som socialförsäkringsminister eller ekonomisk-politisk talesperson.

Torbjörn Nilsson sammanfattar Ulf Kristerssons karaktär i tre ord: trevlig, klok, lat.

Vi blev alltså uttryckligen varnade för just det som händer nu: att Ulf Kristersson på en månad inte har fått saker ur händerna.

Problemet är att Sverige inte riktigt har tid med att inte ha en regering. I helgen var Annika Strandhäll ute och berättade hur tråkigt det är att sitta i en övergångsregering.

Man får varken styra eller opponera, bara vänta. På Ulf Kristersson.

Dessutom hopar sig problemen. Elkrisen ser ut att gå mot katastrof i vinter. Vladimir Putin trappar upp kriget mot Ukraina och ser ut att sannolikt ha saboterat gasledningen Nord Stream, ett underförstått hot om fler gråzonsattacker mot väst. Och inflationen ligger på 9 procent.

Innan valet beskrev Ulf Kristersson sitt ”lag” som handlingskraftigt, enat och redo att omedelbart ta itu med Sveriges problem.

Efter valet har Moderaterna backat från löftet om elpriskompensation till hushållen 1 november och börjat spela ner förväntningarna på effektiv och snabb brottsbekämpning.

Trevlig, klok, lat.

En sak är helt säker, en regeringschef med 176 röster i riksdagen där två av partierna avskyr varandra kommer inte att kunna ta sovmorgon särskilt ofta.

”Ulf är en fantastiskt bra på att snacka, men han har väl aldrig riktigt visat att han kan få så mycket ur händerna.” citerade Torbjörn Nilsson för fyra år sedan en person ur Ulf Kristerssons inre krets.

De orden riskerar att bli den kommande mandatperiodens signaturmelodi.