Mejla

Pernilla Ericson

"En befrielse att berätta att jag har hiv"

Elisabeth, 55, vill bryta tystnaden

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Elisabeth Flodin satt i mottagningsrummet hos läkaren år 2000 visste hon inget om vad läkarvetenskapen skulle åstadkomma i kampen mot aids. Hon hade fått en hiv-diagnos, och då upplevde hon det som en dödsdom.

– En bekant till mina föräldrar dog i aids på 80-talet, och det var så jag fick min bild av sjukdomen. Skräck och elände. Det var före bromsmedicinerna, när ingen bot fanns.
Elisabeth Flodin var singel och tonårsmamma, och hon hade haft en tillfällig sexuell kontakt.

– Jag fick ett anonymt samtal från Huddinge sjukhus, där mannen som hade smittat mig var patient. Jag fick veta att han hade levt med diagnosen sedan 1993. Jag kände det som att marken försvann under mig. Jag väntade ett par veckor eftersom jag var så vansinnigt rädd, sedan gick jag och testade mig. Testet var positivt.
Den nyutexaminerade läkaren i mottagningsrummet gjorde inte särskilt mycket för att lindra Elisabeths oro.

– Jag frågade: ”Kommer jag att dö?”. ”Ja, inte nu”, svarade han. Han ritade upp sjukdomsförloppet som en resväg, från en hållplats till en annan med döden i slutet. "Mellan tio och 15 år tar det vanligtvis innan man utvecklar aids", sa han. Jag gick därifrån med tanken att jag hade max 15 år kvar att leva, och då hade jag ju två barn som var 10 och 16 år. Panikångesten slog till så vansinnigt.

Foto: LOTTE FERNVALL
Elisbeth Flodin.

Det har gått 20 år sedan mötet med läkaren och mycket har hänt. Idag har människor som lever med hiv lika lång uppskattad medellivslängd som den generella befolkningen. Elisabeth Flodin, 55, knäpper de ringprydda händerna framför sig på kafébordet. Hon är en av världens 19,6 miljoner kvinnor som lever med hiv. Just nu sätter museet Stockholms Kvinnohistoriska ljus på kvinnornas del av historien, med temat “Women and aids”. Det är ljuset och framstegen Elisabeth vill lyfta fram. Men först de svåra bitarna.

– Jag var inte medicinerad de första 13 åren. Förr satte man inte in mediciner direkt, som man gör idag, utan man väntade till dess att t-celler och virusmängd skulle nå en viss nivå. Jag gick på regelbundna kontroller och min kropp påverkades inte, under lång tid. Men till slut gick det fort, jag fick svamp i munnen och i örongångarna. Då satte de in medicin och jag blev direkt mycket piggare. Det var skönt att få hjälp, samtidigt som det blev en daglig påminnelse om diagnosen.

Elisabeth blev uppmanad att inte berätta för någon om diagnosen. “Det kan skada arbetsplatsens anseende.”

På vägen har hon mött en hel del fördomar, inte minst från en tidigare chef. Chefen frågade Elisabeth om hon behövde en egen, separat toalett, och uppmanade henne att inte berätta för någon om diagnosen. “Det kan skada arbetsplatsens anseende.”
– En kväll tog de upp ämnet hiv i Karlavagnen på P4, och jag ringde in anonymt. Jag hade ett stort behov av att berätta om vad jag gick igenom. Det sänds ju sent på kvällen, men när jag avslutat samtalet ringde min chef upp: ”Har du varit med i radio? Det förstår du väl att alla hör att det är din röst, så det vill jag inte att du gör.” Jag kände aldrig något förakt för min arbetsgivare, utan tänkte att ”Det är så här stigmat ser ut”. Så jag tryckte på locket ännu hårdare om min diagnos, sa inget till någon.

Den första tiden avstod Elisabeth från sex och relationer. Blotta tanken kändes alldeles för komplicerad och ångestladdad. Men läkevetenskapen kom ikapp, samtidigt som hon fann kärleken på nytt. Med de nya bromsmedicinerna blev virusmängderna hos hiv-smittade så låga, att det inte längre finns någon smittorisk vid en välinställd behandling.

Smittskyddsinstitutet gick inte ut med beskedet i början. Men för fem år sedan sa läkaren till oss att det inte var någon fara att ha oskyddat sex med en fast partner. Det var ju jättestort för mig och min dåvarande sambo.
Ett hiv-besked var inte längre en dödsdom. Men Elisabeth upplever att det därmed blev tyst om hiv och aids, utom på den årliga Världsaidsdagen. Och tystnaden är grogrund för fördomar.
– Hiv är laddat för att det har kopplingar till sex, och många tror att det bara är homosexuella eller sprutmissbrukare som smittas i Sverige. Men vi ser även risken när heterosexuella har oskyddat sex på utlandsresan. Jag kan också märka av en skrämmande kunskapsbrist i bemötandet från sjukvårdspersonal.
För två år sedan hon av locket. Bröt tystnaden.
– Jag är med i Äldreprojektet hos Hiv Sverige, för oss som lever med hiv och är över 50 år. Jag blev intervjuad av Lars Åberg, författare till boken "Leva livet – Att åldras med hiv”. Det var i mötet med honom som jag bestämde mig. Jag började vara helt öppen, även på sociala medier. Det var en fullständig befrielse. Jag fick fantastiskt stöd från min familj. Min mamma som är 85 år har följt med mig på informationsträffar.
Nu vill hon fortsätta slå hål på stigmat, och gärna föreläsa i ämnet.
– Hur kommer vi bli bemötta inom äldrevården? Det är en fråga jag vill lyfta.
Elisabeth vill få bort den sista beröringsskräcken. Men framför allt njuta av livet. Hon ler när hon tar en smutt kaffe.
– Jag är så tacksam att vi i Sverige har tillgång till så bra vård. Jag är nyfiken på livet. Det är häftigt att leva.

avPernilla Ericson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Hiv

Hiv/aids

Stockholm

Medicin