Erlanders dagböcker tar död på myten om idyllen

Jag passar inte för det här jobbet, skrev Tage Erlander fredagen 2 mars 1951. Hans statsministerperiod var inne på sitt femte år. Någon månad senare anförtrodde han sin dagbok att det var tid att avgå: ”Jag har som ledare svagheten att icke vilja ha makt.”

Självtvivlet, självkritiken, osäkerheten och rädslan att inte duga strömmar genom många av Erlanders dagboksanteckningar från perioden 1946–1951. ”Mitt sätt att tala är för djävligt”, stönar han lika tungt som när han underkänner sin förmåga att göra sig förstådd på engelska.

Erlander, regeringschef i tjugotre år, borde förkroppsliga den starke, orubblige ledaren. I stället plågades han hela sin aktiva tid, också under framgångsåren, av det tunga ansvaret: rädslan att inte kunna hålla samman arbetarrörelsen och att inte svara mot väljarnas förväntningar.

En intellektuell furste

Med ett gammeldags språkbruk kan man kalla Erlander den intellektuelle fursten, splittrad mellan dagspolitikens ofta hårdhänta, ibland glanslösa, krav och de stora existentiella problemen. I dagboksanteckningarna trängs frågor om kyrkoherdeutnämningar och kopremier med diskussioner om Sofokles dramer, Kleists författarskap och Niels Bohrs tankar om atomkraften.

Dagböckerna, utgivna av Sven Erlander och fint bearbetade av Leif Andersson (länge en av Erlanders nära medarbetare), har redan väckt viss uppmärksamhet för mängden av hårda, ibland rent brutala, personomdömen.

Den som läser dagböckerna måste ha viss känsla för undertexter och för läsanvisningen i förordet: I dagböckerna avbördar Erlander sig sitt missnöje, sina besvikelser och frustrationer. Hans svarta sidor blir synliga, däremot inte hela hans sammansatta personlighet.

När Erlander skriver om ”pottorna och krattorna i regeringen” är det, om sånt behöver sägas, ingen uttömmande karaktäristik av regeringsmedlemmarna. Erlander vill bara pusta ut sin irritation över en dags tröga samtal eller ett olyckligt regeringsbeslut.

När han stönar över ”koftiga” partimedlemmar, enfaldiga generaler eller särskilt fåraktiga direktörer, ska det inte tolkas bokstavligt. Det finns ett särskilt erlanderskt kodspråk, fyllt av oerhörda överdrifter, ironier och understatements. En utpekad fårskalle behöver helt enkelt bara vara en person som en kväll råkat fälla en eller två repliker som, enligt Erlander, inte var så skarpsinniga.

Bertil Ohlin och Herbert Tingsten måste undantas från sådana tolkningar. I förhållande till dessa två var Erlander starkt fientlig. Känslan var ömsesidig. Erlanders starka aversion mot folkpartiet har präglat generationer av socialdemokrater.

Idyllen bara en chimär

I den tidsanpassade historieskrivningen kallas Erlander-åren idylliska, präglade av samförstånd och framtidstro. Borgerligheten vill därmed skriva in sig i den framgångs- och reformpolitik, som bröt fram efter kriget. I själva verket rådde stenhårda konflikter inom de verkligt betydande politikområdena. Högerpartierna drev då som nu kampanjer för Nato-medlemskap, mot flertalet viktiga sociala reformer och mot den ekonomiska politiken. Erlander-regeringens maktbas var tämligen svag och han måste bygga allianser med den tidens centerparti. A-pressen var i kris, då som senare. Motsättningarna mellan parti och LO var allvarliga. Erlander klagar bittert över Meidner och Gösta Rehn.

Erlander var auktoritär och lyssnade inte på andras argument, så har ibland hans dagboksanteckningar tolkats.

Bilden är den motsatta. Erlander kunde bli villrådig genom att han verkligen lyssnade, prövade och tog till sig argument, om de kom från kronprinsen eller från Erik Lindegren. Han ängslades för den svaga återväxten av intellektuella i partiet. Han hade givetvis svårt med ”babblet” och maktens löjliga ceremonier. Sånt tog tid från det viktiga i livet.

Kampen om Albins arv

Utbrotten i Erlanders dagbok och den vanmakt de uttrycker måste tolkas mot tidsperiodens krisfenomen, från Korea-kriget till inflationshoten.

Erlander skriver i en stil som skulle roat Woody Allen om sin ständiga skröplighet: magbesvär, nackspärr, huvudvärk, maginfluensor och fotvårtor. Krämpor som skulle kunna vara möjliga flyktvägar från det tunga ansvaret.

Delvis drabbades Erlander av statsminister- och partiledaruppraget. Per Albins död kom för tidigt för ett naturligt generationsskifte inom partiet. Gustav Möller, Erlanders närmast dyrkade chef, ansåg sig utvald att fortsätta den ärorika andra generationens reformpolitik. De yngre statsråden drev en plågad men långtifrån ovillig Erlander mot det symboliska fadermordet. I denna stora intrig fick de hjälp av Ernst Wigforss.

Kampen om arvet efter Per Albin fortsatte efter -46 och tycks ha begränsat Erlanders frihet i valet av medarbetare. Han släpade vidare på förbrukade ministrar som Allan Vougt och beredde, uppenbart mot sin vilja, plats för en av socialdemokratins mest överskattade politiker, Sven Andersson.

Partiets eviga dilemma

50-talet betraktas ofta som en ideologisk stagnationsperiod för socialdemokratin. Drömmen om skördetiden hade blåsts bort av inflation, lönetrassel och stagnerande ekonomi. Den starka regeringen, som Erlander kämpade för, tvingades bygga på samverkan med böndernas intresseparti, vagt intresserat av idéer och främmande för kulturfrågor.

Dagboken präglas delvis av den tidens värderingar. Kvinnosynen skulle knappt ens duga hos Alf Svenssons parti. Andra tankar ter sig ännu mycket moderna. Som när Erlander på tåget till Mjölby antecknar behovet av institutionell omdaning av samhället eller när han en påskdag resonerar kring makten och om småborgerlighetens ovilja att stöta sig med de verkliga makthavarna:”Och makten har fortfarande Wallenberg, Johnson och deras anhang. Deras lakejer vet inget om sin lakejtjänst. Fast nog finns väl bakom Tingstens spruckna röst? en ängslan för att upptäcka vad det är han försvarar.” Erlander fortsätter:”Men vi då som har maktens sken och kanske kan förvandla det till verklighet? Hur känns det för oss när de makthavande kelar och småflinar med oss? Behagligt dessvärre.”

Det eviga socialdemokratiska dilemmat.

Följ ämnen i artikeln