Vissa av oss är fångar, vissa av oss är vakter
Skulle vara enkelt att leda i bevis att Bob Dylan är socialist men låt oss inte hålla på, herr Bob är för enorm för att trängas in i hörn och dessutom skulle jag aldrig drömma om att beröva någon kristdemokrat upplevelsen av årets Nobelpristagare.
Herr Bob sjunger visor för världen, visor som trasar sönder ideologier och bakgrunder. Och förresten, han var kristdemokrat kring ”Slow train coming” och ”Saved” 1980. Tre år senare gick han in i Israel-Palestina-konflikten i ”Neighbourhood bully” men därefter måste vi gräva långt ner i Guds fickor för att hitta religiösa eller politiska linjer i poesin.
Dessutom, han skulle inte tycka om det. Han skulle inte tycka om det alls. Möjligen står han ut med att kallas sång- och dansman. Aldrig protestsångare.
Var det rätt att tilldela Bob Dylan Nobelpriset i litteratur?
Alla som lyssnat och förstått ”Baby, stop crying” eller ”Idiot wind” tycker det.
Jag vet egentligen bara att han är den enda stjärna jag haft som idol och att det är verkligt vackert att en folksångare får världens finaste litterära utmärkelse.
Folksångare.
Det är något. Det är allt. Vi behöver inte, som chairman Sara Danius, referera till Homeros, Sapfo och Shakespeares sonetter för att det ordet ska förvandlas till rock. Bob Dylan sjunger visor om folket. Han sjunger dem för folket. Det är vad han gjort. Från ”Ballad of Hollis Brown” till ”Workingman’s blues #2”.
Men. Det går inte att på en politisk tidningssida komma runt Bob Dylans mest tydliga tema: medborgarrättskampen.
Att herr Bob fick Nobelpriset just nu, när rasismen åter krälat in genom parlamentens fönster och smittat ner gatorna, är möjligen ingen slump.
”The death of Emmett Till” skrevs om ett rasistiskt mord i Mississippi, ”The lonesome death of Hattie Carroll” om när den vita ekonomiska makten bara fick sex månaders fängelse för dråp, ”George Jackson” om döden som drabbade en Svarta pantrarna-medlem, ”Hurricane” om en vit jury som dömde den oskyldige boxningsmästaren Rubin ”Hurricane” Carter, ”Blind Willie McTell” om slaveriets bojor.
”But you who philosophize disgrace and criticize all fears,
Take the rag away from your face,
Now ain’t the time for your tears”
Det där var 1964 men rösterna som intellektualiserar förtryck och gråter i egen sak hör vi än.
Samtidigt, det är nödvändigt att notera, bara ”The lonesome death of Hattie Carroll” och ”Hurricane” hamnade på album, andra sånger var länge svåråtkomliga.
Herr Bob är inte bekväm med plakaten. Det kan verka trivialt att protestera mot rasistiska mord i en upplyst värld. Men lika troligt är att han känner den skuld vi bör känna.
Det är svårt att läsa slutstrofen i ”George Jackson”, medborgarrättsaktivisten som sköts av fångvaktare, på annat vis:
“Sometimes I think this whole world
is one big prison yard
Some of us are prisoners
and some of us are guards”