John Cleese trodde att engelsk betyder mänsklig

Nostalgi över svunna tiders gemenskap är en av de starkaste politiska krafterna

Daniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Den gamle komikern John Cleese gjorde sig till åtlöje i förra veckan. På Twitter bekände han att han för åratal sedan uttryckt att London inte längre är en engelsk stad. "Sedan dess har nästan alla mina vänner från utlandet bekräftat min observation. Så det måste finnas nåt slags sanning i det", skrev 79-åringen.

Och som han hånades. London har ju varit en multikulturell smältdegel i årtionden. Huvudstaden i ett förvisso nedlagt imperium som sträckte sig från Kanada till Indien skulle alltså ha upphört att vara en engelsk stad? Och hur ser Cleese det i sådana fall? På invånarnas hudfärg, tycks hans kritiker vara överens om.

Är det detta Cleese pratar om? Att det bor för många med rötterna i Asien och Afrika i London?

När Cleese blev pressad på vad han egentligen menar så slog han fast att det han avskyr med London i dag är den politiserade och skvallerorienterade högerpressen, fokuset på pengar, att det är en huvudstad för rysk penningtvätt. På den västindiska ö han bor i dag har han funnit det han tycker gått förlorat i London: lugnet, vänligheten, humorn.

Det är kanske ett pinsamt försök till räddning, men det kan också vara sanning. John Cleese kanske inte hatar människorna i London. Han kanske bara är något så banalt som en åldrad nostalgiker som känner sorg över att de platser han växte upp på har förändrats.

Det kunde man ju ha struntat i, men nostalgi över svunna tiders gemenskap är en av de starkaste politiska krafterna i svang. Inte minst i Storbritannien.

I en radiodokumentär skildrar journalisten James Bloodworth hur ekonomiska förändringar i landet – trygga arbeten försvinner och ersätts i bästa fall av osäkra gigjobb – utlöst en identitetskris. Industristädernas självrespekt och gemenskaper har bytts ut mot en känsla av förnedring.

Folk vars föräldrar jobbade i gruvor, fabriker och på kraftverk sliter nu för småpengar i handeln, i lager och på callcenter. Och när de institutioner arbetarklassen byggt upp för att organisera och utbilda sig – fackföreningar, sociala medlemsklubbar, studieförbund – töms på medlemmar har det inverkat på det kollektiva medvetandet.

"Kolgruvorna var mörka, farliga och smutsiga, men man fick i alla fall så mycket betalt att man kunde försörja en familj och köpa ett hus. Gruvägare kunde inte sparka dig hur som helst, de kunde inte sänka din lön hur som helst. De nya jobben är utformade så att solidaritet och nätverkande ska bli svårare, men minnet av ett mer samarbetsorienterat förgånget finns kvar och förstärker känslan av att ha förlorat något", noterar Bloodworth.

Och den känslan exploateras framgångsrikt av politikens hästskojare.

John Cleese har mig veterligen aldrig arbetat i en gruva, men kanske kan han förnimma den känslan. Samma ekonomiska processer som krossat brittiska arbetarstäder har ju gjort London till en frizon för korrupta oligarker som förväntar sig att passas upp på av en nyfattig tjänsteklass.

London är inte en oengelsk stad, men den är på god väg att bli omänsklig.