ÅSIKT

Lanthandeln ger ett sammanhang

”En bra handlare är någon som har ett engagemang för bygdens utveckling”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Daniel Swedin
Sedan fem år tillbaka driver Sarah Ternström en lanthandel i västmanländska Ransta tillsammans med Malin Kihlström.

En av de stora trenderna i västvärlden är detaljhandelns död. I veckan ansökte den anrika amerikanska modekedjan Barneys om konkurs. Orsaken är dyra hyror och att man inte har klarat omställningen till e-handel och människors ändrade köpvanor.

På shoppinggator som Oxford Street i London stänger stora butiker, pressade av människors ändrade köpvanor. Och samma sak händer i Sverige, förstås. Det finns samhällen vars hela identitet vilar på att det finns butiker. En stad som Borlänge kallar sig själv handelsstad, till exempel.

Enligt en ny rapport från Svensk Handel kommer vart tionde matinköp ske online om 11 år. Handeln kommer under samma period tappa upp emot 30 000 arbetstillfällen, tror arbetsgivarorganisationen.

Vad kan det här få för konsekvenser på lite sikt? Att konsumera är en av de få saker vi gör ihop med främlingar. Det är i butiker vi möter varandra. Det är på shoppinggator mänsklig interaktion sker.

Många av de här förändringarna har redan hänt i svensk glesbygd.

I Ransta, en järnvägsort drygt tre mil norr om Västerås, driver Malin Kihlström och Sarah Ternström en lanthandel sedan fem år tillbaka.

Och den moderna lanthandeln är helt enkelt är en vanlig livsmedelsbutik som råkar ligga på landsbygden.

– Nyinflyttade från Stockholm och Västerås brukar bli förvånade när de kommer in här att det är en riktig butik och inte en liten servicehandel, säger Sarah Ternström.

För 15 år sedan startade hon och Malin Kihlström ett kafé ihop i Ransta och har sedan dess drivit restauranger och catering ihop i Sala. Men när de växte ur sina lokaler i folkparken och på golfklubben var det dags att hitta något större.

Sommaren 2014 gick Tempo i Ransta i konkurs och för de drygt 850 invånarna i byn var det ett dråpslag.

Ett decennium tidigare hade Sarah jobbat i butiken, och visste att butikens stora kylrum var perfekta för cateringverksamheten, och i november 2014 kunde den nedlagda lanthandeln i Ransta öppna igen.

– Jag längtade tillbaka till butikslivet och kände att det ska gå. Nackdelen var att i samma veva som vi öppnade så lade järnvägen ned för reparation. Tågen slutade stanna och då flyttade många från byn.


Foto: Järfälla kommun
Den klassiska lanthandeln som man kanske föreställer sig den. På bilden syns Stäkets lanthandel utmed Gamla Enköpingsvägen i Järfälla.

Modernismens fanbärare. Marknadsekonomins första utpost. Så brukar den svenska lanthandeln beskrivas i högtidstal och kulturhistoriska artiklar. Men för dem som faktiskt har minnen eller upplevelser av en svensk lanthandel kanske Sven Delblancs skildring ur böckerna om Hedebyborna känns mer nära:

”Plingeling i dörrklockan och fjärsman stiger in i butikens dofter, i den härskna doften av sillake, den stoftigt mättade lukten av mjöl, de hetsande dofterna av kryddor och torkad frukt.”

Romanen heter ”Åminne” och utspelar sig 1937. Då hade lanthandeln som begrepp bara funnits i 91 år. Fram till 1846 var handelsbodar på landsbygden nämligen förbjudna men när man ett år senare räknade antalet bodar visade det att det hunnit öppna 960 stycken runt om i landet. 1870 hade antalet vuxit till 4 300.

På några år öppnades en möjlighet för Sveriges stora landsbygdsbefolkning att köpa tyger, salt sill, fläsk, kryddor, kaffe, fotogen, cyklar, mjöl, kläder, smör, skor, verktyg, spik och snus utan att behöva åka in till den närmaste staden. Med lanthandlarna spreds varor och vanor till landets alla avkrokar.

Lanthandelsboden kom att bli en viktig mötesplats, en sorts nyhetscentral för människorna i bygden. Här spreds lokalt skvaller, men här fick man också höra om nyheter från Sverige och utlandet. Senare blev lanthandeln postkontor och kunde med tiden skaffa telefon och öppnade på så sätt upp världen ännu lite mer.

Vill man vara lite högstämd kan man säga att lanthandeln, ihop med statliga institutioner som folkskolan, fostrade 1800-talssvensken in i det moderna samhällets tänkande och rutiner.

Men vid 1960-talets mitt var det över. Snabbköpen, massbilismen och posterorderföretagen utplånade lanthandeln.

Eller, ja, inte helt.


Nu har utvecklingen vänt i Ransta, tycker Sarah. En ny skola, ett nytt bibliotek och en ny idrottshall har byggts på orten och folk flyttar tillbaka. Och då ska det förstås också finnas en butik. Tempo i Ransta är dessutom paketutlämningsställe för Postnord och ATG-ombud.

– Butiken är en social träffpunkt, en jättestor del av samhället. Och folk behöver ju kunna handla också.

I sin nu 20 år gamla avhandling skriver etnologen Lars Kaijser att om lanthandeln under sina första år fått stå som en sorts symbol för förändring så symboliserar en levande lanthandel i Långserud, Rörbäcksnäs eller Gunnarsbyn något annat, nämligen en sorts kontinuitet i vardagen.

Och lanthandlarna som finns kvar ser inte sina jobb som någon renodlat ekonomisk verksamhet, utan som en blandning av socialt ansvar och ett sätt att försörja sig. En bra handlare är någon som har ett engagemang för bygdens utveckling.

Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons
Lanthandeln fostrade 1800-talssvensken in i det moderna samhällets tänkande och rutiner.

Den insikten har gått upp för regeringen också. 2016 inrättades ett driftstöd på 35 miljoner kronor årligen 2016–2019 till dagligvarubutiker i särskilt sårbara och utsatta glesbygder. Genom satsningen har de senaste årens nedåtgående trend med lanthandlare som stänger upphört. Från och med nästa år permanentas pengarna. För Sarah och Malin har stödet, och andra pengar man kan få av myndigheterna, varit viktiga.

– Det är en väldig process att söka de här stöden, det är mycket papper som ska in men det är så viktigt att de finns. Tack vare bidragen kan vi ha personal, köpa in varor och byta ut frysar, säger Sarah Ternström.


avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM