”Man får inte ge upp i striden med AFA”
AFA trodde mer på kvällspressen än på mig.
Kanske var det polisens fel. I de allra första rapporterna om mordet på Anna Lindh kallades jag "väninnan". Jag var kvinnan som följde med den kvinnliga utrikesministern på shopping.
Alltså var det inte på allvar.
Om vi varit män hade AFA säkert uppfattat det annorlunda, men faktum är att Anna och jag kunde handla och arbeta samtidigt. I själva verket var shoppingen en del av arbetet. När vi gick runt på NK den 10 september 2003 diskuterade vi EMU-omröstningen och de tv-debatter som Anna hade framför sig. Vi gick igenom nejsidans argument och diskuterade vad hon skulle ha på sig i rutan. Jag tyckte att en kofta skulle tona ner henne lite, men hon var tveksam.
Allt detta var mitt jobb. Jag var anställd i Regeringskansliet och när utrikesministern ringde fick jag lägga undan allt annat arbete. Dagarna före folkomröstningen var EMU den prioriterade frågan.
Till slut hamnade vi på Filippa K. Vi stod och drog i en blå kavaj när mördaren kom springande mot oss. Han attackerade Anna och jag svängde runt på höger ben och slog till honom på armen: "Vad fan gör du?"
Sedan var allt kaos. Först nästa dag kände jag smärtan, jag kunde knappt gå. Det skulle bland annat visa sig att min högra lårmuskel var i princip söndersliten.
Några dagar senare fick jag en blankett som jag fyllde i och tänkte inte mer på den. Det gjorde ont i benet, men det var inte viktigt då allt annat som hänt var mycket värre. Efter ett tag dök breven från AFA upp. Försäkringsbolaget hävdade att jag inte varit på jobbet. Regeringskansliet bedyrade att jag arbetade, men AFA grottade vidare i tidningsspalterna. Allt som skrevs kunde vändas emot mig.
Planen hade varit att Anna och jag skulle handla, sedan skulle vi ta en macka innan hon åkte till sin tv-debatt.
Någon tidning citerade detta och AFA hörde av sig med en fråga: vem av oss skulle betala middagen?
Ärligt talat förstod jag aldrig frågan. Om Anna hade betalat mackan - hade det varit en jobbmiddag då? Eller hade den varit mer arbetsrelaterad om var och en betalat själv? Hur kunde de på AFA ens vara säkra på att vi skulle hinna med mackan?
Tänkte de avgöra min arbetsskada på en macka som vi kanske skulle ha ätit? Jag tyckte att de jävlades med mig, personalchefen på Regeringskansliets förvaltningsavdelning höll med. Det var min arbetsgivare som fick betala en del sjukgymnastik och resten betalade jag själv.
Attacken på Anna inträffade onsdagseftermiddagen den 10 september 2003. Fyra år senare var mitt ben så helt att jag kunde gå utan att halta. 2008 fick jag ett brev från AFA, jag minns att jag öppnade det kvällen innan vi skulle på semester.
Fem år hade gått och jag fick min ersättning. Jag är fortfarande skyldig personalchefen ett stort tack, utan hans stöd hade jag inte fått ett öre. Jag blev inte rik, men pengarna täckte en del av mina omkostnader.
Jag har fortfarande ont i bland, men man får aldrig ge upp. Inte ens i striden med AFA. Försäkringsbolaget ägs av arbetsmarknadens parter, det är dina pengar och om du skadas i jobbet har du rätt till ersättning.